...står det nu en krockskadad, grön Ford Mondeo.
Min Ford Mondeo. Min sportbil (när den har lust) och trotjänt dragbil (under gynnsamma omständigheter).
Ett halvår tog det att få den från Markheden till innerstan. Via en bilskrot i Falun. Men nu är den här, och jag ser det som ett tecken...
...ett tecken på att tammefan ingenting är dödligt längre!
Om den omtalade lilleFord efter hemsökelse och elakartade vedermödor är vid liv - då är det grönt!
Grönt för alla dumheter - som att blotta den akademiskt påkallade skrivkrampen och helt sonika
SKAFFA EN BLOGG.
Den akademiska skrivkrampen ja...
En gång fanns en gång en lika otyglad som oskolad talang för det skrivna budskapet, men så kom 45hp kommunaktionsduvning ifråga och satte ett så kallat "P" för verksamheten. Kulmen kom med en liten yrkesrelaterad beta i något som andas ontska från Svenskt Näringsliv: Organisationskommunikation B, 15 hp. Uppenbarligen hade min skriftliga talang klara brister - exempelvis var uppgiften att författa ett enkelt pressmeddelande smått oöverstiglig.
Jag säger inte att Dr Rahbek hade fel i sin kritik - jag säger att jag tog kritiken alltför personligt, kring saker jag knappt hade med att göra. Att en examinator naggar min stolthet kanten under en dugga eller fem, inom inkilade skolningar som näppelunda rör mitt egentliga intressespann, hade väl egentligen kunnat få bero. Men jag trodde jag var orörbar - och ballade ur totalt!
...och missade således massvis av relevant marginalkunskap. Men jag tog till mig av kritiken, och höll käften.
För att göra historian kort, så svor jag att elda mina böcker oppf och aldrig mer skriva en publicerad rad!
Stora ord för någon som aldrig kan lägga tand för tunga, och ser sin (och andras) kurslitteratur som Helig Skrift. Men nu är det nog!
Åsiktsinkontinensen ligger uppdämd sedan alltförlänge, och börjar pysa ut genom öronen och göra mig deprimerad. Inte nedstämd, utan inte-sova-på-fjorton-dar-och-dricka-för-mycket-vindeppig.
Eller tja, inte skrivkrampen allena skyldig... men utan möjligheten att uttrycka åsikter eller orera fritt dör sakta en bit av själen hos oss konstnärligt dramatiska som är kufiska redan från början.
Så, jag säger inte att min blogg är en del av ett självhjälpsprogram - det är inte säkert att jag kommer säga något särskilt alls. Men lobbyism och uppvigling till lokala världskrig - jag håller det inte för osannolikt... eller så stannar det vid bilder på fina träd och andras katter vid sidan av citat ur låtar från allt annat än Eskilstuna.
Säkert kommer mitt orerande leda till övertramp - men förhoppningsvis inte juridiska dito.
(om det senare kommer ifråga - slå en nuffra och säg till... det kan vara mitt sen födseln impulsiva jag som bedrivit okynne mot bättre vetande. det ligger rödvin i potten för upplysningsplikten.)
Med denna (ytterst belevade) upptakt lagd,
säger jag välkommen till Murphys Nest!
...öhm... är det läge att börja muttra över alltings jävlighet och motmännskans betydelse för eländet i vardagen nu, eller kan det vänta till efter rosa champagne? Eller tills imorrn?
