"Den lilla, lilla hästen... 1.57 hög" ...sade major Gernandt

Världscupfinal med bytta hästar, Aachen 1986.
Anders Gernandt vid mikrofonen.
Nick Skelton på Pierre Durands travarättling Jappeloup de Luze.
M' Durand må ha förtröstan, men Mr Skeltons ritt får mig att jubla mer än någonsin åt den lille travarhästen!
Kolla bara satsningen över sista oxern på sista linjen... fem spänn på att Skelton blundar.



Titta bara på flexion och sträckning i ländryggen på kusen när den obekymrat vinklar ut i bak.
...och vinklar in igen och skuttar vidare i sin markbundna galopp.
Som en liten jäkla KATT hoppar den fram... 157 hög över manken.

Murphy, 153* cm lång tänker:
En sån därn ska jag ha!

Men alltså... jag har ju haft en märr på just 157 i mkh, och inte var det någon patentlösning?
Jag såg ju lika liten ut på en sån som på Brunte de Luxe på 165.
Har väl fått frågan om det var för en suspekt korsning som gav de där märkliga proportionerna av folk som gissat att jättehästen som gjort sin ryttare till smurf måste vara minst 170 hög.
Svaret är dessvärre; en kortbent hybrid mellan angloarab och welshponny... Lilla Zoraya.

Zoraya (f. 1979)
Marabou * - Kålltorps Primus RW8
u. Colly

En fullblodskorsning kanske inte var grejen, även om den är liten och kortbent?
Men Jappeloup var ju travstammad! Kanske travhäst kan vara lösningen... och kallbloden är ju minst.

Rönningsholms Fax, från Stall Tvea
(Foto: E-L Öjerteg)

Men näe... på en sådan grovsing ser jag om möjligt ÄNNU mindre ut. Trots att det faktiskt är en ganska liten behändig häst. Alltså inte den förädlande korsning på shirehäst som det ser ut att vara här.

Men min gamla hopptränare Lena Sjöström har en ännu mindre kallblodstravare i stallet på Tvea i form av en väldigt sympatisk D-ponny - Lannem Marius. Kanske borde ta mössan artigt i hand och fråga om dam får klappa på den lilla hästen istället, tacksåmycket. Kanske når nedanför sadelkåporna med mer än sporren iallafall..?

Eller så släpper jag all prestige. Och bara erkänner att jag är så jäkla osnutet tillväxt att D-ponny känns övermäktigt. Att jag vill ha en liten ponny som dam både kommer upp på, och har chans att sitta kvar på.
Någon som dam kan borsta över ryggen, samt sadla utan pall. En C-ponny!

VÄNSTER: Nytorps Jum-Jum, Ewa-Lill Öjertegs fjordhäst (foto: E-L Öjerteg)
HÖGER: Blondie, min tävlingsponny från Högbo Ridklubb

Ja, vi närmar oss sanningen.
Men med i beaktningen ska tas att hästen till vänster i bilden ovan får mig att se liten ut pga sitt hrrm... något högre hull. Dressyrtävlan var ett led i ett omfattande viktminskningsprogram - det tog tid, men jisses så fin de fick den hästen till slut! Märren till höger i bild är istället aningen tunn och omusklad - och får mig kanske därför att se lagom stor ut? Hon bar upp ryttaren väldigt väl under arbete, och smurfifierade mig en storlek till jämför med bilden.


Men alltså...
Tunna och otränade individer kan ju inte vara måttstock när dam ska skaffa häst och sitta upp!
Så C-ponny kanske är väl optimistiskt även det? En ska ju inte vara obekväm med sin springare.
Kanske är det inte hela världen att genomgå en regress... Swoosch - 20 år tillbaka i tiden med B-ponny?

Linus (f. 1985)
Dulex - Peffi
Mankhöjd: 128 cm

Well... ponnyn på bilden ovan är alltså inte ens maxad B-ponny, om än grov i stöpningen och viktbärande.
Det kan vi leva med. Det absurda i kakafonin är att Yours Truly själv har samma längd/vikt-ratio i skrivande stund som på bilden ovan. Bilden ovan tagen 1995... just saying. Även om vikten omfördelats från 13-åringens pubertetshull till 30-åringens timglasform.
Notera förresten gärna att kavajen på bilden är för lång, inte bara för att jag är väldigt kort... utan för att det är en stl 40 dam, insydd till en 34/36 i midjan, för att jag skulle kunna få plats med eftergift framåt i sprången utan att spräcka ryggsömmarna. Jag var ruggigt bredaxlad redan då...
Idag är jag lycklig ägare av en stretchkavaj. Ridsport + Funktionsplagg = LYCKA


Så, hu'faan blirenulå... om Yours Truly vill komma tillbaka i sadeln den dagen stövlarna är 100% dammfria?

• Söka umgänge med ett standardiserat (jätte-)halvblod och betrakta min skallbensfraktur som seger i Rysk Roulette - I just simply can't die another day... anymore... or ever!

• Fråga efter en trevlig ponny, och meritera sig med att fortfarande få visa leggimitation för folköl. ...samt mötas av den förvånade blicken att jag är gammal nog att ens kunna visa upp ett körkort.

•  Önska plats på ridskola, och se utmaningen i att mumla mitt mantra om att "Dam lär sig saker på nya hästar. Även de som travar mig ur sadeln, 180 höga. Dam lär sig saker på nya hästar... etc etc"

• Sticka tröja från islandsfåret och börja rida i tölt.
  Storleksproblemet, ett framtida non-issue..?

• ...eller kanske en liten Shetländare att tömköra under munter sång? Åtminstone tills den knipsluge lille faen kniper tömmen och drar järnet och fäller en vid knäna som ett vårtsvin. Pumbaa: "Bowla med gamar - strike varenda gång!"

Alltså... det här med hästar, är ingen barnlek.
Även vi fullvuxna kvinniskor rider ponny, och har för längesen slagit sönder vår sista spargris i jakt på veterinärbuffert, advokatarvoden eller slantar att lösa ut dragbilen från auktoriserad märkesverkstad.

Om stövlars dagsform:
Det kan meddelas att det dagen till ära ÄNTLIGEN är dags att torka av överskottsfettet och lägga på skokräm. Det tog en vecka av "Stryk med tunnt lager fett, låt torka över natten. Upprepa vid behov." De kanske var riktigt, riktigt torra ändå... Jag får skämmas över detta på min kammare!

...men vilken dag som helst är jag officellt sökande efter medryttarhäst eller annat umgänge med hästar, hästfolk och folk som har förstånd att fika emellanåt.


* Jag är 156 cm lång i passet - fick behålla skorna på.  (reds. anm)

The Glory of Garbage

Den som går i sophus med husets köksavfall, skall också göra det med stil. Exempelvis genom att bära nagellack av yppersta rang. Naturligt matchat till stalljackans innerfoder...

Det känns lite lättare då, att tassa runt på innergården med små papperspåsar innehållande multna kaffefilter och surnande apelsinskal från veckans gastronomiska äventyr.

Det kan också vara en protestaktion. Vårt lille fristående hus på innergården saknar, i rent segregerad anda, elektronisk tag till sophuset. Får hålla tillgodo med hederlig nyckel, medan de kringliggande trappuppgångarna tilläts ta del av systemet när det kom.

När miljöhuset ändå ligger i anslutning till just Vårt Lille Hus, svassar jag ut och komposterar pyntad med glitter och glamour... som en indiskret protest! Eller i ren och skär självömkan över att hyresvärden gör skillnad på Folk och Fäar.


Utöver min tysta protest är det skäl nog att presentera min senaste Fling:
O.P.I Get Your Number, ett av tre Liquid Sand-lack ur vårens Mariah Carey collection.
(jaja, men efter Don't You mess with the Zohan! är skämsgarden sänkt för Mariah Carey i min sinnevärld)

Helt fanatiskt glittrande sand på flaska... Matt finish och en extra glans till varje fickparkerad decimeter. Håller för allt från snöskottning till persedelvård... vilken kanske är en fråga om fingerfärdighet snarare än lackets vidhäftning, skall erkännas. När torkarbladet släppte gick det fan flis!
Männdä gööör inge'... För det är snabbmålat, snabbtorkat och kräver inget överlack = lätt att skarva crackles. Eller lägga om helt på alla fyra på en timme när.

Alltså...
Jag är förälskad. Kommer sannolikt förära mig även Can't let Go och vampiga Stay the Night.
Två terminer med teknologer kan behöva estetisk morot till travarn. Eller: om en ändå ska ge dem fingret vid valda tillfällen, kan det ske under njutningsfulla former. Ungefär såhär... det är liksom så jag jobbar.

Min kompis Emma

Min envisa suktan efter hästar blev i veckan alldeles övermäktig, och jag såg till att bli medbjuden som stallpiga hos min vän Emma.
In med en kaka i lilleFord och march iväg mot ett stall i fagrast möjliga miljö; nästgårds i lag med ett förnämligt Whiskydestilleri. Just där och då brydde jag mig inte om att värja mig från fördomen om ridsport som överklassnöje, utan drog en ljuv suck och kunde sånär förnimma fraset av sidenkjortlar, skallet från dalmatinerhundarna vid vagnen... en friesermärr med vind i manen, förförspänd en gig. Ack ja, vi humanister och vår fattigkvinnsaristokrati... -suck-


Hur som hafvre - väl inne på stallgången i det fantastiska gamla bruksstallet siktades ett tiotal spetsade öronpar mot mig. Ludna öron som endast nätteligen orkade tränga fram genom ett massiv av pannluggstagel. Obarmhärtig som en isvind slog den emot mig - insikten om att jag befann mig bland islandshästar och deras folk. Ingen överraskning i sig, jag visste ju att min vän sedan tidigare hade en böjelse för udda rörelsemönster och suspekt utrustning... men på något vis hade jag viftat bort islandshästens betydelse för just... eh, ridning på islandshästar.

Hade såklart läst på något innan, ty islandshästens anhängare är av ett alldeles särskilt slag... Faktiskt en av få gånger dam kan utbrista sitt: "Men en häst är väl för bövelen alltid en häst - fyra ben och svans, samt äter gräs!?!" och sedermedera få ett koncist "Nej." till svar. Åtföljt av saklig motivering till varför just islandshästen inte fungerar som andra hästar, med andra hästar... eller ens går som andra hästar. Ej heller med annat än räfflad sits i sadeln och träns med minimalt med remmar och en ryttare som enbart under protest sitter upp i annat än engelska jodhpur trousers och tovad ylletröja.
Jag var inte mycket klokare och ställde hela besöket frågor värdiga en sjuåring på hästskötarkurs. Blev något klokare alltmedan min vän drog allt mer tålmodigt efter andan innan en pedagogisk förklaring på min fundering presenterades. Det här är en av anledningarna till att jag packade stallfika... den andra är att i min förra Ford låg det alltid nybakta pepparkakor i handskfacket när jag for med min vän för att klappa på islandshästar - och sånt sätter prägel på tillvaron! Stallfika är numer en dygd, och vi har i flera kretsar börjat diskutera värdegrunder för stallrelaterade anrättningar. Min stöttepelare är de 10 pannkakorna härrörande från Flyinge hingststallar.

Emma och Galgopi från Täppan

Rätt är inte rätt utan porträtt!

Det här är min vän, vapendragare och före detta kollektivkamrat från Kollektivet Rymdskeppet... unga fröken Emma!

Emma har högskolepoäng i kreativt skrivande och bloggar om Sånt som är roligt via WordPress.

En sak som är rolig är såklart fuxen till vänster; Galgopi från Täppan!
Medryttarhästen som är stor som en mammut, och lurvig som ett virvelmarsvin. Ett 4-växlat turbomarsvin som snuddar vid en mankhöjd på 150 cm i Off Season-form. Fulkomligt obegripligt, men jag tror jag gillar det.

Som princip alltså. Det var fullkomligt övermäktigt att älga omkring i snön för att hålla takten med en sån där skapelse för fotografera den i tölt. Men helhetsintrycket av islandshästar börjar ändå glida mot en sannolik förträfflighet.
Jag menar - de är alldeles lagom stora för någon som aldrig kommer bli mer än 155 cm lång. Dessutom har de ett imponerande svall av täckhår, och kommer i en massa roliga färger! Om jag inget säger, så har jag ingenting sagt... men jag tror jag är en liten smula charmad av konceptet.



Nåväl... detta om hästumgänge i all sin glans.
Innan det ens kan komma ifråga om ens ett standardiserat halvblod modell Brunte de Luxe, bör de egna och ryttarspecifika persedlarna dammas av enligt utsagt löfte. Bokstavligen "dammas av". Fick mig en bassning av Farbror Skomakarn när jag hämtade ut mina stövlar som fått sig en sömstärkning vid dragkedjan. Tydligen var de alldeles åt helvete för torra efter att ha stuvats in i en låda i Markheden och blivit kvar i över ett halvår i orört skick... Jag är nu inne på tredje strykningen fett, och hoppas under morgondagen se de utlovade tecknen på att det är dags att torka av och smörja det rekommenderade lagret skokräm som gör stöveln redo för nya äventyr till häst!
...well yeah, eftersom vi inte vet hur många knästrumpor dam kan hysa utan att spela golf, så skaffade jag fem par till. Några med guldbrodyr. Andra i funktionsmaterial.
Procentuell skillnad i mitt lager? Blott försumbar...


Och avslutningsvis, rörande den där kakan...
Så var det en helt vanlig jävla kaka. Sockerkaka bakad på apelsin.
Det fina i kråksången är, att apelsinen brukar ofta traditionellt symbolisera solen... och enligt aromaterapeutiska teorier kan söt doft av citrus lätta upp en nedstämd känsla. Och vad äter frossar vi i för att behålla förstånd och hälsa i vår karga nord var vinter? APELSIN!
Jag svor kvällen innan avfärd - att oavsett meteorologisk prognos, kommer min kaka att bringa solsken till stigen där vi går fram med vår springare.

Och tja... Fagrare än såhär ligger sällan landet vid polcirkeln i hög, klar januarikyla.
Jag fäller några tårar för att det är så vackert... snö som glittrar, solen skiner på den frustande hästen, en vän att dela en kopp kaffe med upplutad mot boxväggen i ett stall, där min fungerande bil står parkerad vid rasthagen. Livet är gott att leva här i norrland, i utomhuset!

Emma & Galgopi en vinterdag på Mackmyra Bruk.
Vitamininjektion, rakt in i hjärtat.
Tack för utflykten!

Humanister, misär och krass verklighet.

Då var det dags igen.
Ny beta på temat inställt, denna gång från akademiskt besläktade medstudenter.
När jag lämnat Stockholms Universitet och landat på Högskolan i Gävle skojade dam under vårvintern 2010 om hur det kommer sig att HiG är fastlandets näst sämsta lärosäte enligt ett okänt antal barometerundersökningar. Jag garvade lite artigt och grävde inte mer i sanningshalten i påståendet, men tillägger i efterhand att dam på den tiden fortfarande hade Kårens bostadsgaranti, samt gav kurser i historia.

Trenden spränger fram på sveriges lärosäten i allmänhet och regionala högskolor och gamla I14 i synnerhet. Humaniora, som snarare förvaltar klassiska kunskapsfilosofier än drar in anslagsfinanser under Svenskt Näringslivs gillande, saneras bort så fort det någonsin är möjligt. Gärna under pågående utbildning, eller rent utav; under ansökningsperioder och handläggning. Kurser och program som är sökbara, som i värsta fall studenter antas till - kan komma att ställas in med obehagligt kort varsel.

Litteraturvetarna verkar alltså ha kandidatkursen hänga löst... i likhet med exempelvis statsvetarna, som enligt uppgift hänvisats till att skriva någon annans kandidatuppsats - i de flesta fall inom MKV.
Förhoppningsvis fortsätter MKV att rulla - i den bästa av världar också utan konstgjord andning. Kanske också utan rekommenderad deportation till sydafrikanska Durban. Personligen vill jag inte till Durban... jag har planerat fältstudium i Malmö. Det räcker så.
Jag har väl förihelvete en plan! ...jag och Sickan, liksom.

Men vi får väl tro att Media- och Kommunikationsvetenskap som fenomen kvarstår, komplett med examensrätter. Det finns trots allt mycket tekniskt (och lätt suspekt) innehåll inskrivet i kursplanen för att generera anslag att hålla utbildningen flytande på.
En disputerad kraftkvinna har i sakfrågan påpekat att vi studenter ska vara glada att vi har eltillförsel i salarna, ty så har det minsann inte alltid varit för MKV! Jag försökte tänka på det den gången en föreläsning under ett kursmoment för 30 studenter schemalagts till en sal med 12 sittplatser... att lyset fungerar ju åtminstone.

Styvmoderligt behandlade är vi humanister, som fortsätter värna mossigheter som att Redan de gamla grekerna... på samma lärosäte där ingenjörerna inte ens behöver producera ett ex-jobb innan det kan pipas ner till Kungliga Hufvudstaden och ändå håva en sisådär 30 loppor - rätt ner i dokumentportföljen. Jag gnisslar mina tänder och funderar på rituellt självmord medelst flagglina på självaste Kaserngården i anslutning till den prisade (men jättefula och dysfunktionella) biblioteksbyggnaden som aldrig fick namnet Mimer, fontänen till trots. ...men en skulle väl snarare bli nerklippt i gryningen och med en axelryckning nerskottad till förmultning i ett gammalt skyttevärn uppå Kungsbäck, än röra upp kunskapssociologiskt paradigmskifte.

Stryker den, och vässar klor och fältyxa istället.
Tiden är kommen för att se om sin plats i Akademiska Hus.

Vi har "42"... och vi har "Fälttävlan"

Jerringfinalisterna 2013

Svaret är uppenbarligen "Fälttävlan".
Men inte helt oväntat är det lite klurigare att formulera frågan kring hur det gick till... Kan det existera i samma universum som Zlatan, att en fd fälttävlansryttare blivit bäst i världen på korta IronMan? Och tvåa på tronen står en blond småbarnsmorsa, verksam i en dödsföraktande militär paradgren.

Däremot hamnar det en del smolk i glädjebägaren (pun intended) kring Saras lite eh...tipsy appearance i eftersnacket. Skåltamejfytusanjävlar och ryttarfest, javisst! Jag har också sån T-shirt...
- Men kanske inte i nationell direktsänd TV kring idrott och prestation. Manners, please!

Nu är ridsporten som jämbördig inne i idrottens finrum, och allt vad det innebär med utrymme i massmedia. Då är det hög tid att börja städa framför egen dörr och polera på fernissan. Tiden i skugga och lönndom är förbi, och alla och envar kommer ställa frågor och lägga näsan i blöt.

All dubbelmoral kommer synas i sömmarna.
Med början på en ridklubb nära dig.

Till vänster har jag ett exempel jag träffat på under besök på en ridklubb med tillhörande ridskola. En ridskola där dam utöver att inreda rökruta vid förbudsskylten hade satt upp flera anslag där föreningens ungdomssektion stolt meddelade att anläggningen i fråga var helt rökfri.
Dessvärre var aktuell rökruta synlig för besökare, gäster och kunder redan från vägen in till anläggningen - långt innan anslagen om rökfri anläggning.

Sånt kommer inte funka i framtiden.

Om inte annat tror jag personligen att det kommer ställas krav från exempelvis sponsorer och riksförbund på viss tvätt av byk för att rättfärdiga ingång av finansiella medel. Vid sidan av individens frihet att med förstånd välja vart dam löser medlemsskap, licens och uppstallning.




Jag avslutar med att snusförnuftigt klia det imaginära skägget och droppa ett laddat ord med skräckblandad förtjusning: REGIMSKIFTE, anyone... anywhere?

Vilket ansikte bygger vi upp åt ridsporten under 2013, ett nytt när vi tvingas granska vår hittills osedda spegelbild? Den som hittills sorgset kunnat gro igen i skymundan, långt från salongernas strålkastarljus.

Clamor for Glamour

Det är inte kallt ute - det är friskt!
Knappt 20 friska på Celsiusskalan, och jag våndas över kondensen som frodas i kupén på min stackars bil. Tar längre tid att skrapa insidan på rutorna än utsidan. Jag ger mig, tar tillbaka allt!
Det är värt varenda spännjäkel att pynta för ett varmgarage! Undrar vem som står på plats 114 idag, och sliter på min gamla fjärrstyrning till porten...

Men jag kunde inte bry mig mindre om det nu.
Håret ligger lagt att torka på spolar, och telefonens kromade lister är putsade nog att glimma sig fram i gräddfilen inom telefonkö hos statlig förvaltningsenhet.
Statlig enhet förresten... det leder mig osökt in på det faktum att en uttråkad vän häromdagen hörde av sig och förkunnade att vi borde låta besöka en strippklubb i Las Vegas. Där snackar vi konstruktiv hantering av svensk vinterångest! Däremot är det rätt långt till Vegas, och vi enades till slut om att sikta på ett utforskande av Burlesque-scenen i Berlin och Rotterdam. Eller att iallafall iklädd korsett sippa på varsin Dry Martini i lobbybaren på Brasseriet. Den som lever får se?

Hur som helst var det roligt att bli påmind om att det finns en värld därute, som inte är helt igenom rutten, utan en värld som huserar fina vänner. Vänner, som dam kanske inte ringer varje dag, eller ens träffar varje år - men som ändå möter en med leende och äventyr, mat och husrum.
Bara på en vecka har en handfull nära allierade Partners in Crime gett mig möjlighet till nära umgänge med välmeriterad raskatt, bättre odds för överlevnad under en vecka i skånska myllan, samt nobelt smörjande av krås för dyra pengar ute vid ett krogkök. Viva La Dolce Vita!

TILL SAKEN: Dolce Dolce Dolce!
Ordet för dagen, ty i afton fyrar SVT av självaste idrottsgalan med utdelning av det prestigeladdade Jerringpriset. Naglarna måste blingas för största möjliga inlevelse. Men vilken färg gör trumfen?

Nail Polish by H&M.
Vänster: "Golden Days" / Höger: "Jo is in the House"

Eftersom det sägs att More is More vid galor, tror jag att jag tar bägge två. Samtidigt.
Jo is in the House är fantastiskt som effektlack ovanpå det mesta. Gala eller ej.
Fram till 16.30 i eftermiddag är det fritt fram att lack - för då drar SVT Play igång sändningarna från Idrottsgalan 2013 med Röda Mattan-entrén.


Hålltider:

16:30 - 17:15 Atleter och inbjudna gör entré på Röda Mattan.
18:00 - 20:00 Kommenterad sändning från galans middagssittning.
20:00 - 22:40 Huvudsändning från Idrottsgalan 2013 (även i SVT1).
22:25 - 22:50 Eftersnack - hur fan blev det? Vilka huvuden ska rulla?

Så - meget nöje!
Spännande att se vad systrarna Algotsson bär i afton, samt frisyren på Hr Svennerstål.
Jag gnussar mina tassar och myser... alla dagar borde hysa mer atletisk glamour.

En ryttare utan en häst...

Den kompletta sanningen.
Inklusive ett irriterande, oredigerat typ-o.

...blott en kvinniska är.
Vilket ger mig anledning att krypa till korset med ytterligare sanning rörande Mrs Medicott-aktionen.
Jag lovade inte bara att skriva medievetenskaplig kandidatuppsats - jag lovade även att putsa upp mina ridstövlar. Och leta rätt på en ridhjälm.
...vilket alltså är kod för att börja rida igen.

Att hänga med i tugget på stallbacken är nog en förutsättning för att få bra stuk på uppsatserna.

Men det är egentligen sekundärt.
Egentligen handlar det om ränder som aldrig gått ur, och att det är så fruktansvärt ROLIGT med hästar!




För att knyta ihop säcken, så hämtade jag i helgen ut mina uppsnyggade och sömstärkta ridstövlar från Farbror Skomarkarn. Det är nu alltså bara själva hästen som fattas.*

...eller en plats i grupp på ridskola.
Jag har alltid älskat ridskolan, som uppväxt och fostrad på sådan jag är. Ytterligare ränder som aldrig, aldrig tvättas ur. Den ideellt gnetande föreningssjälen lyser än idag igenom på många plan. Kanske mest ifråga om att kunna jobba riktigt, riktigt hårt utan på förhand fastställt arvode... En STOR tillgång, men kanske inte helt utan konsekvens.

Men ändå... det var ju ridsport, och issuess kring dess bevakning endast som kunde övertyga mig om att en Mediakommunikationsvetenskaplig examen kunde vara värt att skotta fram ur den akademiska myllan. Dam ska hålla tömmar och Röda Trådar i ett fast grepp när något i hästväg ska uträttas!




* Tips på spännande hästumgänge mottages tacksamt, och med glädje.
Vore kul att komma fram på stallbacke och upp i sadel igen, nu när karriären är utväxlad på farbart spår och klirr i kassan finnes. Och ja... lilleFord med dragkroken som körduglig såklart.

Destination: Ribersborg

Det kom en åtråvärd biljett i ett paket...
I höstas lovade jag inför dåvarande 55 000 medlemmar att återvända till universitetsvärlden för att skriva min kandidatuppsats i MKV. Detta under förutsättning att vi genom crowdfunding gemensamt lyckades delfinansiera och säkra ägandeskapet av VM-hästen Mrs Medicott åt ryttaren Sara Algotsson Ostholt.

Och det gick ju vägen.
Mer än vägen - det vände upp och ner på svensk idrottsjournalistik och demografiska fördomar kring sportens anhängare och utövare. Bland annat.
Jag har kring aktionen och LondonOS en hel ryggsäck full med uppsatsstoff!

Hur som helst, så fick jag en mycket passande julklapp - en biljett till EM i fälttävlan på Ribersborg i Malmö. Ett mästerskap på hemmaplan där Algotsson Ostholt och Mrs Medicott går ut som publikfavorit med låga odds.



I augusti flyger jag så ner till Skåneland med laptop, penna papper, och en stor adressbok att fylla med värdefulla kontakter. Nätverkande kan aldrig överskattas.
Det här är ingen nöjesresa - det är främst ett förberedande fältstudium. Pun intended.
Flera examinerade medievetare och andra uppsatsmakare inom närliggande områden med sökt tangent i Mrs Medicott-aktionen har hört av sig med både tips och lyckönskningar. Ser fram emot att möta så många som möjligt av dessa F2F nere på Ribban!

Problemformulering:
Hur fan bor dam i anslutning till eventet? I Malmö City?
En eftermiddag i augusti kommer Yours Truly landa med flygmaskin i Sturup för att ta sig med den förmodat välsmorda kollektivtrafiken in till Malmö förr eller senare. Väl i Malmö har jag måttat ut att Ribersborg ligger på armlängds avstånd från ex Malmö C - att bo centralt vore alltså smutt värre.

Tips på vandrarhem och billiga hotell för tiden 28 aug - 1 sept  (ev 2/9) mottages tacksamt.

Bortamatch!

 Saxat ur undertecknads kursdokument inför kommande termin:

Snacka om att gå över Gavleån efter sketet vatten att bära omkring på resten av resan... Jag blir så jävla bitter! Sitta där, på någon annans fungerande institution, och frottera ingetjörer och dra in lukrativa teknologanslag till ett lärosäte som ÄN en gång spottar mig i ansiktet.
Kvinna, 80-talist och studerande humaniora?   Persona non grata!


Hur detta i över huvud taget kunde komma ifråga?
Helt och hållet på grund av praktiskt yttrande av fenomenet "INSTÄLLT".
Exakt här försvinner den tilltänkt fruktsamma breddningen av en givande fil. kand. Och underlag till minst en uppsats. Jag hade väl för i helvete en plan! En översiktsgnuggning i historia hade kunnat välta gravstenar i fråga om reflekterande perspektiv. Jag hade behövt frossa i föreläsningar kring postindustrialismens rurala strukturomvandlingar, aspekt och innebörd av krigstidernas maktförskjutningar globalt och nationellt. Det skulle blivit bra språngbrädor och bollplank för en frågeställning eller fem.
MEN NEJ OCH ICKE!

Det sket till sig helt och hållet, och jag får istället leva med en anrikad ångest över att inte för länge sedan verkställt en konstruktiv reträtt. Det har varit lättare att skaffa boende i Stockholm än att få kvalitet på sökta studier i Gävle. På riktigt. Så varför återvände jag inte till SU för längesedan? Kanske handlar det i grunden om en grön, krockskadad Ford Mondeo, och en handfull hästar...

Så, jag bliver vid min läst... hänger lite med teknologer och annat löst folk. Överlevde jag FEKonomerna, så är det väl bara att botanisera vidare i lärosätets brokiga fauna. Skilja agnar från vete, folk från fäar... Eller åtminstone utröna vilka man kan köpa kaffe i lag med.

 Så... eh... meget lycka, och BORDAUX, BORDEAUX..!?

Hallå i huvet, Lisa Nordén!

Apropå gårdagens inlägg kring hästsport i OS i allmänhet, och ryttares vara och icke vara inom ridsport i synnerhet... Jag hittade det här halvminutsklippet med Lisa Nordén (OSsilver & VMguld i triathlon, bragdguldet 2012, kandidat till Jerringpriset), där hon vill ge Rolf-Göran Bengtsson en cykel i julklapp. Detta för att han skulle få känna på hur det är att själv göra jobbet.

Men hallå i huvet, Lisa!

Visserligen räddar hon det på slutet med att det är bra som komplementsträning för ryttare.
Och hon om någon borde ju veta, som den fd. tävlingsryttare hon är.

Nej, det känns konstruerat och uppviglande - i synnerhet som dam inleder med att adressera RGB i egenskap av Jerring-vinnare och inte världselit med svit som världsetta under föregående år. Lisa konkurrerar ju trots allt om årets Jerringpris mot en OS-medaljör i ridsport.

Nu är klippet taget ur sitt sammanhang, och jag kan inte originalkontexten.
Men samtidigt drar jag mig till minnes att det yrts upp en del uppvigling och hets kring Petter Northug som intrigant och illmarig ilskpigg... Det kanske är en journalistisk trend som går?

I avsaknad av krig, får man göra freden extra spännande istället...

Frukostera med Patrik Kittel

Efter att högtidligen ha övervarat SVTs OS-krönika (länk till denna via Play) övervägde jag en kort stund att summera mitt eget London 2012. Men jag låter bli. Summering av idrottsliga mästerskap lär framtiden ändå ha i sitt sköte.

Däremot vill jag hänga på Hippsons Sportkoll och Annelie Lundkvists massmediala sovring efter Henrik von Eckermanns världscupsseger i Mechelen - med Jens Fredricson på en hedrande tredjeplats. Jag sysslade med lite utav samma sak under London OS, och bjuder istället på några skärmdumpar från spelen.

För att återknyta till rubriken, var det ljuvligt att stiga upp om morgonsidan och med kaffe och macka i näven slå upp sin laptop för att äta frukost med exempelvis Patrik Kittel - via SVT Play och London Live.         

Good Morning, Hr Kittel!

 Ridsportrepresentanter och aktiva dök upp en efter annan i just London Live - Rolf-Göran Bengtsson, Patrik Kittel, Sara Algotsson Ostholt, Maria Gretzer... Och bemöttes med så pass insatta och seriösa frågor dam kan förvänta sig från en redaktion, för att inte säga nation, som sällan eller aldrig behövt sätta sig in i de anrika militärvaggade hästsportgrenarna. Någonstans mellan ett ohämmat fnitter över reporterskills modell vilja-men-inte-kunna och förfasan över hur ridsportens representanter hanterade mediala kontakter... så inser jag att det här förbanne mig är det finaste jag sett sen jag konfirmerade mig! Alla generade och obekväma atleter - allt är förlåtet, ty nya tider i rampljus komma skall.

Hämtat från SvD.se vid tvåtillfällen under spelen.

Redan under pågående spel började ridsporten alltså dyka upp som erkänd verksamhet istället för ett styvmoderligt behandlat fenomen.
Se exempelvis Svenskans webupplaga - som tillsammans med SVT hade bästa ridsportkollen i svensk massmedia - till vänster. Bilder på svenska ridsportekipage förekom lite till och från i allmänna sammanhang, lika ovant som härligt att se!

Vi minns med glädje att ridsporten sändes live i SVT - både i ettan och tvåan, istället som befarat vara hänvisat uteslutande till Kunskapskanalen och Play. Vi minns också att fler och fler sändningar flyttades över till SVTs vanliga kanaler utefter spelens gång - och det ska aldrig glömmas!
Aldrig någonsin, ty jag tror att det var bland annat här under OS det vände för svensk ridsportrapportering. Här i faggorna blev det plötsligt av allmänt intresse att se ridsport i allmänhet och fälttävlan i synnerhet. Fälttävlan, en gren som både kräver dödsfall ute på banorna och ger Sverige OS-medaljer = mycket publikfriande.

För egen del hade jag ett annat bryderi kring ridsport och fälttävlan,  exemplifierat nedan:
            
Jag funderade flera gånger på varför inte terrängmomentet står med, och varför dam har sjabblat till det och angivit ponnyklasser? ...innan det gick upp ett Liljeholmens och jag fattade grejen.
För vissa av oss aktiva är det tydligen så pass underförstått att alla aktiva tävlar i samma klass - helt oberoende av önskad eller given könstillhörighet. Såväl hos häst, som hos ryttare.
DÄRFÖR kopplade jag inte detta "(h/d)" som sammanslagen klass för herrar och damer, utan istället för "hoppning" jämte "dressyr" - alltså två av fälttävlans tre delmoment. Mycket förvirrande en kort, kort stund.

Och det där med ponnyklassen då? Vad for jag efter där?
Jo, i tävlingskalendern står ju tävlingarna listade med "H" för hoppning och "D" för dressyrtävlan. Versaler för stora ridhästar (H), och gemener för ponny (p). Alltså:
Hoppning, ridhäst = H
Hoppning, ponny = h
Dressyr, ridhäst = D
Dressyr, ponny = d
Det där kan inte ens avfärdas av illvilliga som "högtravande genuspropaganda", då detta enkom är hemtam logik. Så det så. Men jag får återkomma till det där. Flera gånger.

Med tanke på illvilja, lika mycket som talessättet att som ryttare är det i början dam får ont i slutet, så vill jag dela med mig av ett lånat klipp som understryker vissa villfarelser om att "det är ju hästen som gör hela jobbet". Jag ger er Lisen Bratt Fredricson, en vilsen Matrix, samt lejon från Trafalgar Square:


Vi kan nu konstatera, att om det är hästen som ska göra hela jobbet, så gäller det för ryttaren att:
- hitta en som är kababel till att läsa en banskiss och hitta vägen runt på egen hand - men inte förrän den hälsat på domaren och hört startsignal.
- även finna sig en springare som på egen hand lärt sig hantera inomhuslejon och kamerablixtar; det är inget en ryttare ska behöva lära sin häst, eller framförallt - parera för på banan. En god häst sköter sig själv!
- hålla i sig och sitta kvar i sadeln! Hur svårt kan det vara?!

Så - hade Lisen med sig en ovanligt risig kuse till Greenwich Park...
...eller är det månne förjävla klurigt det här med ridsport?
Och kräver en jäkla insats av ryttaren bara att sitta kvar i sadeln och inte slå ihjäl sig? Bokstavligt talat alltså... jag har själv legat medvetslös med skallbensfraktur efter en ridolycka där jag inte orkade hålla mig kvar på (den välskolade) hästen i krumsprången. Shit may happen, även om ryttaren gör en insats.

Och Lisen!
Fyfan alltså... jag pissar inte på din insats genom att fyra av den i etern - tvärtom!
Jag ska inte säga att jag vet hur det känns, för jag har aldrig gjort en fetvurpa på OS.
Men en hel del andra... så jag blev fan lite fangirligt våt i ögat av att  se en ihoptejpad ryttare svälja pinan och helt enkelt ta sig samman och göra en godkänd insats för laget. På en spulig skimmel som dängt av en  och skickat en på sjukan dagen innan. Kudos!

Följa Mörph?

Följ min blogg med Bloglovin framöver - jag finns där, och jag ser er med.

Nu, ska jag och Carina Lidbom ut och åka tåg.
Fredrik Lindström hänger också med.

OS-krönika signerad SVT

Ikväll 20.00 skjuter SVT av sin OS-krönika i ettan.
Har alla kolhydratladdat? Lagt fram isblåsor? Liniment?
Mest handlar det väl om att stretcha gluteuspaket och quadriceps, så att dam smidigt kan hoppa opp och ner i soffan i retroaktiva nervositetsspasmer. Att vi redan vet hur det slutade kommer inte spela någon som helst roll. Muskelminne kallas det visst.

Själv ådrog jag mig ett halvt ryggskott i övervakandet av Greenwich Park. Att ta en avgörande trekombination på pinnstol dag 4 (av totalt 3!) är fan inget för fegisar. Efter en olympisk fälttävlan blir dam helt slut som artist... och åskådare. Hur var ert London Live in action?

Edbergsk koffeingrogg, salt, snabba kolisar och knäckebröd.
Ridsport tarvar denna förplägnad.

Tills ridån går upp för spektaklet i televisionen kan dam förströ sig med Sportradions OS-krönika, vilken pingades ut i etern redan på nyårsafton. En tillknäppt blandning av Hr Olssons hjärtskärande beklagan över det uteblivna skuttet in i evigheten, en modfälld Jörgen Persson och ett gäng mediokra simmare - uppblötta till bristningsgränsen. Samt en knippe medaljer.


Men alltså... appropå radiosporten, så har de en synnerligen klämkäck signaturmelodi.
Från texmex, via Sveriges Radio... till Galenskaparna & After Shave.
Mästerlig underhållnig, ljuvlig barbershop!


Och skulle dam nu känna sig lite studentikost uppbragd till sång bland sina likasinnade vänner,
kan dam nu och då bli sin egen pausfågel genom att uppföra stycket ovan på egen manér.
Här nedan återfinns originalmusiken - vänligen lyssna och intonera nogsamt!
Percy Faith - Mucho Gusto

Och här kommer text till
- smörj upp munlädret nu, för nu åker vi!

När man hör en klar
Jättelik fanfar
En som inte alls är kort
Ja, då vet man strax
Att det blivit dags
För en jäkla massa sport
Ja, det blir fotboll och hockey och curling och bandy och golf
Och stav och häck

Bara sport! Bara sport! Bara massor utav sport
Ja, det blir bollar och klubbor och häckar och puckar och släggor
och spjut och straff

Dom berättar hur det går och står och görs och förs
Och bränns och känns och spänns och vänds
Och sparkas och bökas och stångas och stökas
Och kämpas om varendaste poäng
Och det är lobbar och drivar och stötar och nickar och servar i nät och ut

Och överallt så springer dom och springer dom
Och kämpar dom och kämpar dom
Och hoppar dom och hoppar dom
Och stoppar dom stoppar dom
Och toppar dom och toppar dom
Och tappar dom och tappar dom
Hit och dit med flit
Och sen sätter dom dit en pärla,
Sen sätter dom sig i gräset
Sen sätter dom nytt fantastiskt rekord

Bollen till Pucken, och Pucken till Klubba
Och Klubba till Icing, och Icing till Isen
Och Isen till Hästen, och Hästen till Råttan
Och Råttan på Repet, och Repet på Grisen
Och Grisen gör en strut, hej!

Och så över nu
Till en intervju
Med en tjej som har tatt medalj
Och det känns väl bra?
- Ja det gör det, ja
Här är nästa Sportbatalj:
Ja, det är skallar och krokben och hästar och kuskar och trav och liniment
Bara sport, bara sport, bara massor utav sport

Ja, det är resultat
Så man blir plakat
Och tabell med kommentar
Det är maraton
Det är badminton
Det är jättemycket kvar:
Ja, det är rally och kula och skridsko och Salkov
och till och med dubbel Lutz
Bara sport, bara sport, bara massor utav sport

Ja, det är träning och tävling och sorg och förtvivlan
och ramla och missa en port

Dom berättar hur det var och är och hur och när
Och blir och blev och om det blir
Varför och därför och utför och nerför
Ja, varje liten fråga får ett svar
Och alla krigas och svettas och fajtas och dödar
och hatar varann och slåss

Och överallt så snackar dom och snackar dom
och pratar dom och pratar dom
Tackar dom och tackar dom och hatar dom och hatar dom
Backar dom och backar dom och tjatar dom och tjatar dom
Hit och dit med flit

Och sen sätter dom dit en strut!
Sen hör man publikens tjut!
Sen kastar man radion ut! (labadabadam!)
Till slut! (la-pam!)

Farvatten och modersmjölk

Det projekterade frånfället av hårfärg i vardagen har tagit ut sin kraft i fråga om stilla kontemplation framför spegeln. Eller stilla och stilla förresten - lätt neurotisk är väl närmare sanningen. Jag tror jag sett mitt hår växa för blotta ögat. Om inte annat har jag tillbringat tillräckligt lång tid framför salongsspegeln för att en teoretisk möjlighet ska finnas.

Hur som helst, så slog det mig plötsligt, efter nogsamt studium av käkvinklar och pannstop...
...att jag är den fruktsamma kombinationen av Bette Midler - och en moai.

En mustig trojka, Yours Truly i mitten.

Käre far, och min ömmande moder... hur tänkte ni där?
Fanns det för 30 år sedan ett högre kreativt syfte, eller faller detta mer slumpmässigt på min lott i det som kallas Genetiskt Lotteri?

Hur som hafvre, så blev det förbannat rätt.
Helt klart går jag i god för att vara 50/50 av som huggen ur sten och The Divine Miss M. Snarast en fråga om vad som kom först - hönan eller ägget... är det här en fråga om semiotisk bekräftelse, eller om en reaktivt konnoterad rollfördelning?

Faen vet, ty dam frågar sig så mycket kring pragmatismen.

2013 - nytt år, nya siffror

- Jahaja... Så - vad tror vi nu då?
- Öhm... alltså, om vad då menar du?
- Tja, om vädret... eller nåt. Vad som ska hända.
- Äsch... sånt kan man inte veta något om.

Vi firade nyår unisont i pyjamas inom kollektivet LinimentKompagniet, och nivån på anförd profetia blev därefter. Sparsmakad. Även om dam med In Vino Veritas i minnet, kan tycka att vinet torde genererat bättre orakel. Ju dyrare vino, desto svulstigare veritas... men gratisvin ur skafferibottens gåvofond kanske inte tas upp i räkenskaperna på sådant vis?
Faen vet... ty dam vet så lite om upplevelseekonomi.

I ren frustration över uteblivna krystade löften och skitnödiga förhoppningar kastar jag mig därför in i en konceptuell start på 2013. Satt häromdagen och räknade ett överslag på månadskonsumtion av tedricka och hårfärg. Grovt räknat slutade notan på knappa tusenlappen.
Well, som Månnns i Greveholm skulle sagt: "...och det är en full tank!"

ERGO: om jag slutar färga håret och förse mig med sötat, uppmjölkat, pretentiöst orientdricka kan jag istället låta vätska upp 170 medelgoda draghästar av amerikansk travartyp.
Ja, det är alltså vad jag inbillar mig att jag har under huven på lilleFord - ett gäng amerikanska travare av varmblodig typ. Mediokra starthästar som befinner sig ett par år efter pension från banan. Kräver numera liniment och lindor vid sidan av värme på ryggen och dubbel mängd grovfoder för att inte tappa stinget och stappla omkring i stelhälta om vintrarna. I övrigt fullt friska, om än några med åren förvärvade skönhetsfel, och kan göra ett riktigt gott dagsjobb under optimala förhållanden. Dock enbart sommartid. På rakbana.
Ej regnväder.

OK, åter till den absurda summan av fika och hårfärg per månad.

Vad det hårfärg anbelangar växer håret som ogräs - trivsammast yttre möter mig i spegeln när jag färgar om rötterna var 7-10 dag. Det blir snordyrt hos frisör, pulshöjande med hygglig hemmafärg... men hälsovådligt med ekonomisk försvarbar hemmafärg. Med det senare (H&M + Joanna) ådrog jag mig allergisk hudreaktion, öron- och ögoninflammation. Samtidigt. Det var förjävligt!
Så nu ryker hela konceptet. Antingen fattig eller skinnflådd - det är priset av att vara sval, sofistikerad brunett. Då får det fan vara = ingen mer hårfärg. Våren kommer aktivt ägnas åt att göra passagen så behaglig som möjligt, att låta mig behagfullt omfamna min medfödda blondin.
Klappa gärna takten och sänd uppmuntrande blomsterbud under tiden jag gör bot under kodnamn: Skunken.

Tedrickat var från början ett substitut för kaffehinkande och därför som problem lätt löst.
JA, jag dricker hutlösa mängder kaffe - detta blir ännu mer te för att fylla koffeinkvoten.
JA, jag är vansinnigt pretentiös tedrickare - det blir aldrig billigt.
Back to basics med Gevalia. Ekologisk mellanrost. Jag grinar ibland lite av vördnad av doften mitt brukskaffe avger när ett paket öppnas för första gången... Fyfan, det är kärlek och bränsle i ett!
                           

Lyckopulver, koncentrat.
Spädes för ökat välbefinnande.