Tömkörning - kurs hos Stall Tvea

Så kom då dagen, då Yours Truly var tillbaka i stallet efter trestegshoppet in i väggen förra våren. Jag hade ju även lovat mig en hästkurs efter att ha överlistat lilleFords avgassystem. Valet föll på en tömkörningskurs för Lena Sjöström hos Stall Tvea, där jag både tagit ridlektioner och enstaka tömkörningsdito tidigare. Eftersom jag levt större delen av mitt liv på ridskola har jag aldrig fått möjligheten att lära mig arbeta en häst i töm, men alltid varit nyfiken - kanske mest eftersom ridskolan har fått det att verka så otroligt avancerat.

Och visst är det svårt! Men inte värre än vad ridningen kunde te sig för en viss nybörjare för en 27 år sen. Men mest är det roligt! Och Sjöström har ett gäng garvade travhästar i stallet som är härligt trygga i töm, vilket skänker extra trygghet åt en novis... dam törs liksom ta för sig och prova på ett annat sätt med en förlåtande häst som själv är trygg i situationen. 

"Vad händer om jag drar lite i det här snöret..?"

...och så vidare. Trial&Error under kontrollerade former är en svårslagen inlärningsmetod.

Förra måndagen gick det hela av stapeln, den första lektionen i en kursserie om tre träffar.
Den första träffen inleddes med presentationer och grundläggande teori med hjälp av hästens utbildningsskala. Vi hade presenterat oss som en skara hästmänniskor i varierande åldrar, och på en glidande skala mellan rid- och travsport... ponny, häst och mittemellan. Så det var inte konstigt att Ridfröken knappt hann öppna undervisningarna innan diskussionerna tog fart. Förbannat kul med folk som törs ha mål i mun och ställa alla "korkade frågor" (som i 9 fall av 10 är allt annat än korkade)  och öppna upp till diskussion med andra med annan erfarenhet och bakgrund!
Jag var jätteglad åt att få höra travfolk berätta om hur de ser på hästen i töm, och varför dessa kursdeltagare kommit för att lära sig något om hästens skolade arbete i töm från mark. Sånt var ju lite tabu när jag var yngre på ridskolan, att prata med travfolk...

Roligt hade vi, och många erfarenheter delades under en VÄLDIGT lång teoritimme... en sån som egentligen är ungefär tre timmar lång, och långt ifrån ovanlig i hästkretsar.


Ungefär såhär såg det ut på Tvea i måndags:

Teoretisk gnuggning av utbildningsskalan.
Undrar fortfarande hur det hade låtit på originaltyskan...

Stora whiteboardtavlan är framme, och det hanns med att ritas lite på den också mellan uträtandet av alla frågetecken och våra nyfikna "Voffo gö' di på dette viset..?"

Utgångspunkten för hästens skolning i töm var utbildningsskalan (1), och dess fria översättningar från tyska.

När vi knatat upp och ner för trappan ett par gånger, samt snappat upp relevansen till styva och ovilliga travhästar... och en och annan av ridhästtyp... Började vi landa i den rakriktning dam vill hamna i efter fyra fulländande avstamp, och hur den naturligt uppträder som spårning (2) vid arbete även på böjt spår.

...samt vad som händer om något saknas på trappsteg fem (3), och en får backa och ta igenom Takt, Avspändhet, Kontakt och Schwung på nytt.
(minns att en annan ridlärare sa till mig som barn, att det är lika svårt att rida exakt runda volter som att rita exakt runda cirklar. Detsamma verkar gälla för raka streck - strecket i mitten blev aldrig helt rakt... värt att tänka på - Rakriktning är inget för fegisar!)

Lena skissar på markkuskens språkliga verktyg:
position, piska, töm och röstkommando

Själva undervisningen bedrevs helt otvunget i självaste köket på gårdens boningshus. Det här gillar jag med att trilla ut på Tvea, att en alltid är otvungen på gårn, och liksom alltid blir inbjuden i köket... oftast utan att en själv reflekterat över hur det gick till förrän efteråt. Nästan varje gång jag var gäst i gårn sist, hittade jag mig själv på en soffa på stallbacken med en mugg termoskaffe i näven.

Och jag tillhör ändå dem som tycker det känns lite, tja... om inte obehagligt, så iallafall märkligt att springa på någon annans privata hemman för att rida.

Men inte på Tvea - där släppte blyseln väldigt med detsamma efter att Ridfröken, den tyska beridaren Sjöström, hojtat sina forsta kommandon till mig över ridbanan medan hon fortfarande hängde upp det sista plagget på tvättlinan. Så charmigt!

Sånt familjärt har jag annars bara hört om från gamla hästböcker och skrönor från mammas tid... Sådär med Ryttmästare, och stallflickor med sjalett, träskor och sammetskask med gummiband. Lite Wahlströms ponnyklubb över det hela.







Så den egentliga anledningen till att vi uppehöll oss i köket... var nog att vi gemensamt tömde ett par kannor kaffe och tuggade i oss nästan två limpor. Samt dukade fram och ut med Scandinavium-hastighet, och diskret vinkade hinder-vänta till överordnad när nybryggd kaffekanna skulle serveras... och efter det klartecken och varsågodrid! Hungrigt, vetgirigt hästfolk i högform. Att en ryttare utan en häst bara är en kvinniska må nog vara en sanning med viss modifikation... Hästfolk känner en igen även som "civilister".

If it's not with coffee - the horses didn't happen! *

Halvvägs in på nattkröken knallade vi i samlad tropp ut i stallet för att omsätta något av teorin i praktiken med hjälp av den gode Marius. Den lille rackarn har jag personligen haft att göra med förr, då gunstig herrn är en kallblodstravare av blott D-ponnymått, och alltså en fullt naturlig kompanjon för undertecknad att både prova att rida travhäst på, och att öva tömkörning med.
Motsvarar helt klart förväntningarna på "garvad, välhanterad travhäst", då han liksom fällde in antennerna och lät oss alla krypa omkring och klämma och känna och dra i snören och syna av olika tömsättningar på väldigt nära håll. Den hästen är ett pedagogiskt verktyg av yppersta rang.
Och väldigt charmig och söt.

Hur att sela ut, hur att bära hjälm och handske, hur att hämta pisk, hur att bära töm...
...samt att få ut dem allesammans på ridbanan - hela och samtidigt.

Sista skiftet gick vi på gårdens ridbana, där Ridfröken omsatte teorigenomgången i praktiken och vi fick alla senare fatta tömmen och prova på styrning, tempoväxling och positionsförändringar. Här hade det dessutom börjat snöa, och temperaturen fallit ett helt gäng grader sedan vi anlände... både telefonens kamera och mina fingrar hade börjat strejka, men vad brydde vi oss om det?
Hela gängen stod intresserat och spanade i virvelsnön efter den ystra hästen och hur han svarade på olika kommandon.

Lena och Marius, sekunden innan den senare visade upp både löptempo och skolor ovan mark.
Nyss slumrade han tryggt på stallgången..?
Hästar, är mystiska djur.

När det var tid för oss deltagare att fatta tömmen klev alla ur sin huttrande skepnad för att myndigt stega fram och med glans styra runt vår häst på både rakt och böjt spår, men stöd på både inner- och yttertöm. Alla klarade biffen, oavsett ålder och tidigare erfarenhet av tömmar. Imponerande!
Kanske var vi alla stärkta av x antal liter bryggkaffe, eller att vi systerligt delat våra vantar mellan oss, så att aktuell kusk alltid hade sällskapets varmaste fingerhandskar på.

Själv lyckades jag nog ta vid där jag slutade min inledande tömkörningskarriär för något år sedan.
LÄS: jag kom ihåg något i över huvud taget, och var inte livrädd.
Kanske var det en ynnest med lätt feber, så en inte var så nervös, utan bara klev fram och gjorde sin grej..? Det var ju trots allt snudd på ett år sedan jag hade min senaste hästkontakt.
Det senare gav att jag var jag så hästsjuk och snacksalig att jag råkade bli kvar till sena timman bara för att prata häst och hästfolk. Till slut tvingade jag mig att avrunda för att hinna på mataffärn hemma i stan. Låt oss säga att jag inte ens hann in på butik i Valbo, då en plågsam form av tamburförlamning i stalldörrn gav att jag inte rattade ut på Riksväg 56 i snöstorm förrän några minuter innan 22...
Hrrm... så kan det gå, när dam har roligt!


Men det är härligt att vara tillbaka i stallet!
Hoppet om en uppsats i hästväg och glada dagar på Ribban lever igen!

• Tack Lena Sjöström med hästar, för att en alltid känner sig välkommen ut, och liksom alltid lyckas lära sig något vare sig det är undervisning eller ej.
•  Tack pratkvarnar till kursdeltagare för att ni är som folk är mest, och hann uppdatera mig om vad som passerat under solen under det gångna året... och boka fikaträffar i stall.
• Tack snälla pappa, för att den eländige bilen alltid mirakulöst överlever och tar mig till stallet.
• Tack tålmodige The Roomie för att... det är OK att komma hem 4-5 timmar för sent, lortig... och helt utan utlovad matkasse. Kanske, kanske för att jag köpt bensin och hoppträning för pengarna istället. Och att det är OK.

Och imorgon är det tömkörning på tapeten igen.
Ambitiös privatgnuggning av varje ekipage på schemat, en annan hade flyt och fick en tid i dagsljus. Kudos!


* jag hade inte kontaktuppgifter till alla på bilderna och kunde inte få godkännande att lägga upp originalbilderna. Om någon känner igen sig och känner att det inte är OK med dessa bilder... eller att det är OK att jag lägger upp originalen - kontakta mig på marie.kbo@gmail.com !
Jag skickar gärna bilderna för godkännande. Men ingen gör fula miner, utan alla är presentabla.

Chat Couture - att sela ut en katt med stil

Mot djuraffärn! Kattan är för liten för att gå i sele!
Och gå i sele borde den, så den kan få vara i utomhuset och bli mentalt och fysiskt avrastad och lösgjord. Men katten Farmor är en liten tanig rackare, särskilt i jämförelse med mina tidigare katter - åt den bastanta Drottning Lumi fick jag ju leta bra länge efter sele och koppel som var till tillräckligt stora och stadiga (tack du anonyma Main Coon-ägare för tipset!). Här är alltså problemet det motsatta - mina gamla selar går antingen inte att ta in tillräckligt, eller så är de för grova och breda för att sitta bekvämt vid ex. skuldror och armbågar.

Selen nedan är den som sitter bäst hittills av de jag samlat på mig, men den är för kort över ryggen. Någon typ av kattungesele vill jag minnas, nästintill maximalt utspänd. En sådan där remsele med enbart ryggband vill jag personligen kunna dra åt ordentligt när vi ska ut på äventyr för att klättra i träd, jaga småfåglar eller humlor, springa kapp och korsa en och annan bilväg. Har haft en katt som blivit skrämd, fått upp en armbåge genom bröstbandet och kunnat backa ur selen och dragit som en avlöning i ren panik.
Och hörrni, JÄVLAR I HELVETE vad jag sprang efter katten den gången! Hög på adrenalin med hjärtat i halsgropen genom Sätra bostadsområde i hundrameterstempo. Allt gick bra, men det är inget jag rekommenderar som återkommande kvällsaktivitet.

Lapcat i kattungesele, sommaren 2011

Drar jag åt selen på bilden blir katten snudd på strypt om jag ska känna mig trygg med den (när bröstbandet spänns drar det i halsen), och katten ynkar långt innan dess över att den sitter obekvämt.

Och så kan vi ju inte ha det! Fru Farmor ska inte kasta sig på backen och hålla andan med öronen på ryggen, utan vilja jogga ett varv i parken och fräsa demonstrativt åt alla morgonrastade hundar.
Men den som söker skall finna - förhoppningsvis en duglig sele åt Madame.


För berörda parter:

Fjällhammer julen 2009
(18 månader gammal)

Så här såg det ut med det beryktade fanstyget jag fick tag på när jag sökte efter en Puppia. Det var precis innan Puppia hamnat i ropet, och det var som med spökena - alla pratar om dem, men ingen har sett dem. Så istället chansade jag och plockade med mig det som var närmast till hands... Med resultat enligt ovan. Måste varit tänkt som en tvångströja till en strävhårig iller eller något... definitivt inte till en större hankatt iallafall. På ett ungdomligt semilånghår blev det lätt andnöd och sadeltvång, samt att det pressades ut päls i puffar vid alla linningar. Stackarn såg ut som en blåsvart smällkaramell!
Det är inte bara det där... med att sela ut en katt med mastigt skägg.

Men det är också den enda fördelen hittills med att ha gått från sympatiska Kategori II-katter, till de hysteriska InYourFaceKatterna i Kategori III. Kategori III... och en halv, om dam ska vara sån.
Men jag börjar vänja mig vid Devons efter att ha delat bostad med två Devonägare, och de är faktiskt fantastiskt roliga! Min personliga preferens ligger dock fortfarande kvar, lutandes åt Skogisar.

Herr Ober, Eis bitte!

Ist das genug, Fräulein?

Bättre gå på is och ha det glatt,
än att gå i lera och sörja!
Första dagen som feberfri på snart nog två veckor. Eller så är det bara permafrostens återkomst som kyler ner allt i sin väg... inklusive min bil. Helt vit och sammetsluden. Det var ju vår igår?

Men jag är beredd på bakslag!
Snö, is och datumpark är mig egalt.

Och ska saker göras utomhus i innerstan till allmän åsyn, ska det också göras stilfullt och med charm. Särskilt när det kommer till lilleFord, som i sig är varken stilig eller charmfull. Åtminstone inte i jämförelse med grannens Mustang...

Så, om folk och fä ändå ställer sig att titta på när jag skottar och skrapar fram min bil, så kan jag lika gärna göra det med stil. Lika välmatchat som en medioker hobbyryttare i dressyr.
(undrar förresten hur deras isskrapor ser ut, och dessa matchar deras jackor...
...schabrak, lindor... kanske trosor... telefon och tandborste.  Nån som vet?)


För hörrni... tittar på, det gör folk.
Särskilt gärna när skrapandet i -25 grader överstiger 20 minuter i tid... eller när skottandet rör sig om x antal kubikmeter hugget ur en tvåmeters snövall. Eller för all del: utföres i kappa, kjol och klackar.
Eller... all of the above.

Har däremot aldrig varit med om att någon hjälpt till, eller ens hälsat.
Men titta går bra. Gärna på armlängds avstånd med en uttråkad, huttrande hund i ett snöre.
Och då är jag ändå tre äpplen hög och blond!
På just detta har den manipulativa blondinfaktorn alltså inte bitit... Att medvetet förställa sig som värnlös och ljushylt var inget 100%igt grepp för att underlätta vardagen. Även om det gav hyggligt utslag bland teknologer och inomhus, är jag tveksam till värdet av detta rollspel.
Eller så är Yours Truly helt enkelt bara ingen som någon klok människa vill närma sig när hon gestaltar sig med aggressiva endorfiner i blick, power-rött på läpparna och en snöskovel i näven... Inte ens som blondin i högklackat. Kanske lite för mycket fradga, lite för mycket butch...
Jag kanske skulle behållit det röda hårsvallet? Om inte annat för att inte riskera vite för falsk marknadsföring av temperament...

Förresten, map röda färger, bilar och matchning... så vore det fan inte så dumt med ett nagellack som matchar själva bilen. Tanken slog mig nr jag hovrade kring Essies Jag-u-are... att vafan, DET om något skulle vara falsk marknadsföring. Men ett stycke grönmetallic skulle väl inte vara så förbannat svårt att snyta ur röven av något designerkollektiv?

Eller så blir det som Henry Ford själv myntade:
"Any customer can have a car painted in any colour she wants so long as it is black."
Och då finns ju O.P.Is "Lady in Black", samt att jag verkligen VERKLIGEN behöver köra grannens Mustang. Vem vill göra nagellack för äldre Mondeo-serier ändå, menar jag...

"Men Marie, har du en SPADE med dig i bilen?!"
sade Stockholmarn jag hade med på akademisk roadtrip.
"Ja, bland annat..." muttrade jag surt tillbaka.

Jag är inte bara knöven, jag medicinerar också.

Efter 10 dagar av lätt feber och känsla av framtandsbortfall, hörselnedsättning och tja... inte så mycket smaksinne att tala om alls, åkte jag imorse lydigt upp på sjukan och presenterade min problematik.

Blev klämd på svullnaden runt näsroten (ajsomfanförihelve!), kikad i örat och hemskickad via apoteket efter några korta men utslagsgivande frågor. Tydligen har jag feber och någon slags galopperande bihåleinflammation som även satt sig på ena örat. Lite mer "sjuk" än "knöven" alltså.

Det var alltså därför det räckte med en kort stunds tömkörning för att få mig tam igår...
Nästa gång kommer det krävas flera hästar, hinderkånk, rakbana, grusgrop och motvind för att uppnå samma grad av hankanstrering. Ridfröken får ladda upp med ett ordentligt arbetsschema, så kommer jag på fyspass sedan.

Ridfröken, det är ingen mindre än Sjöström på Stall Tvea det.
En gång i tiden min första tränare i ponnyhoppning, för... eh... 20 år sedan?
Hon höll tömkörningskurs igår för ett tiotal glada individer av varierande slag.
Precis hur kul som helst, och något jag personligen känner för att förkovra mig inom. Varför enbart sitta PÅ hästen, när en lika gärna kan kuta bakom och bredvid?
Sen har jag någon slags idé om att det skulle vara hysteriskt roligt att kunna tömköra småponnys, sådana som dam inte gärna kan sitta upp på, men som vore kul att kunna motionera ordentligt. En kanske kan bli poppis som shettiskusk från marken om en lär sig bli flink med tömmen?

Har ett gäng bilder från gårdagen, och tänkte berätta lite om vad vi gjorde, hur det känns att vara det Kroniska Ridskolebarnet och aldrig fått stifta bekantskap med arbete på töm... och varför jag tycker att det verkar vara en förträfflig idé att sitta fast till fots i 16 meter snöre bakom en travhäst.

Men detta om detta en annan dag. (imorgon är en annan dag)
Idag har jag (uppenbarligen) en sjukdom att läka ut. Så nu tar jag och letar rätt på katt, temugg och en muggrulle för att febertoppa och snyta ut näsblod och trögflytande slem i kreativa färgsättningar.


Tills dess - INSPIRATION!



Det är Bo Jenå, det är hingsten Lingh... med otvunget tramp på enhandsfattning.
Sen är det Bo Jenå, Lingh, pisk och en blombukett. Fortfarande otvunget.
En annan som knappt har ordning på häst, töm och sina egna fötter...

=====================================
EDIT:
Eftersom det trilskas med klippen så bjuds det istället på en gammal goding.
Kanske mest med anspråk på gårdagens diskussion kring den kvicka handlern i Ponnyakuten*...
En studie i hur det funkar att springa med en häst. Se, lär, repetera om möjligt!
* se från ca. 21:35, kvickhet från ca. 25:10

Tassavtryck i innerstan

Hon är här nu... lilla Maou.

Eller snarare...
CH S*Tiddlywinks I Love My Lapcat
...som hon heter om söndagarna.

Alltså en utställningschampion.
En meriterad avelskatt.
En Devon Rex.
En farmor.
...och det senaste tillskottet till Kollektivet Linimentkompagniet.

Lapcat version 2011

För den som har huvet på skaft:
jepp - det är samma katta som sist.

Den muttrande Madame vi hade på sommarkollo när hemmakatteriet var fullt av ungdomar och bråkmakare till nyvärpta smårexar.
Är dam en farmor kanske dam kan få gråa hår och dålig mage av andra honors ungar som hänger i pälsen...

Så då anordnades rekreationsvistelse i innerstan för Förnäma Fru Näbbinos tills kattungarna var leveransklara och utflugna, och hon var snart nog trind och gemytlig igen.

Konceptet var så gott att ägaren var villig att sälja en individ som gjort sitt i aveln och inte riktigt funnit sin plats i ett månghövdat katteri. Särskilt inte på ålderns höst, när gåslever och långsamma promenader ligger närmare i preferens än att motvilligt fostra yngre generationer och äta gemensamma måltider.


Så nu bor Lilla Maou här permanent. Som citykatt, sällskapskatt och ensamkatt.
Idag som en behagfullt trind och fryntlig kastrat som sitter i fönstret och pratar med gårdens kråkor.

Personligen är jag lyckligt tillfreds med att inte ha skrivit under ett enda papper på katten.
Min älskade vän med marklyftarskägget har stått för all maktformalia, och jag kan lugnt nöja mig med att dra Lilla Maou i svansen och klia parabolöron sålänge jag bor kvar i Kompagniet. Fridens liljor!
Jag är fortfarande rätt less på att vara formell kattägare sen turerna med Den Långa Ludna Svansen...
Min stackars Fjällhammer, o salig kisse, tog mig på en komplett tur genom smådjursbyråkratin för några år sedan. Har inte riktigt hittat den tappade sugen än... Men vem vet om något år?

Tills dess leker jag med större djur.
Imorgon bjuder Ridfröken upp till dans och/eller tömkörning... skräckblandad förtjusning, ärligt uttryckt?

Kroppsvätskors viskositet och annat jämmerlag.

Tror framtänderna håller på ramlar ur...
Sprängvärk i hela käkbenet. Lock för öronen, täppt i näsan, svälld hals med...
...slemmigheter utövande HÖG friktion mot underlaget.
Rinnande ögon, glåmig hy... etc etc
Kan vara någon slags bihåleinflammation.
Eller ond, bråd död. Ny släng av lepra?

Och PMS. Samtidigt som ovan nämnda.
Tvärilsk, cynisk och gråtmild i samma andetag.

Yours Truly uppträder under influens av ovan nämnda,
ungefär lika charmerande som nedan gestaltat:



Bör inte, och tänker inte heller, träffa en levande själ under rådande status.
Vågar inte hämta ut mina linser från optikern, i pur rädsla att antingen nysa på eller verbalt råka avhyvla den arma stackarn...
Tänker istället begråta alltings jävlighet på min kammare. Kanske riva konfetti av någon gammal tenta... eller rulla in mig i duntäcket och försöka hosta upp kråkor. Dränka minitamponger i Minttu och trycka upp i snoken för att rensa i smegman..? Om vi ändå uppehåller oss i könsoperativa stämningar, menar jag.

"Styrkekramar!", "Kramar-hårt-och-länge!" och annat fullvärdigt klichétrams går fetbort.
Farsoten verkar ju smitta å det elakaste, och benämnas medelst akronymer!
(Såvida det inte är irriterade visdomständer, och inte alls säsongsflunsan..?)

Möjlig lösning:
Alla jag känner håller sig ur vägen tills febern lättat, men skickar några svulstiga blomsterfång på dörren.
Mind your Valentines Day... mitt ego, samt handelsidkarnas kittling av BNP.
(Totalt riskfritt. Staketgatan/Ruddamsgatan/Kaplansgatan är dessutom alltid plogat = säker leverans, säkra creds. Alla glada, ingen smittad, ingen postmenstruell Lit de parade...)

Bonuspoäng för paket relaterade till...
1. Pinot Noir - 2. Criollo - 3. Arabica - 4. Nezeril


Annars syns vi tidigast till helgen.
Då är jag god, mild och smittfri!
Well... smittfri åtminstone. Särskilt om det verkligen handlar om visdomständer.

Fredagkväll ger dubstep

Sexbrodd på båda bak, och snarare präglad på Dubbdäck Doom Occulta (Sportlovsreferens) än hypad slowmo'dans. Även om det nog andas lite fredagkväll iklädd tighta leggings med fräcka slagord, frimodig håruppsättning i bandana och en synnerligen rejvig reflexväst från Craft.

Det är lite så man undrar... vad som kom först. Rörande reflexer och dansanta subkulturer, till exempel. Min resa bland currygother skapade kontaker med fler inköpta (och slaktade) reflexvästar än någon idrottsförening lyckats med. Reflextyg var hårdvaluta, men snordyrt; att sprätta loss reflexbanden från billiga västar var ett ekonomiskt försvarbart vis att blinga sin korsett eller tvångströja.

Lycratights i glada färger... kombinationen av höjdhopparhotpants och benvärmare... på räjvklubb, eller en friidrottsarena nära dig? I högstadiet hade JC sina modeller klädda i overknees, tunika och... Graninge Shoot-stövlar. Vi ryttare hissnade litet.
Men bara lite... vi är ganska vidsynta av oss.


Det där är väl lite som med  Halford och läderbögarna.
Metalscenen och gaykretsen var snart nog ekiperade enligt samstämmig devis. Och där, någonstans i mitten befann sig en tämligen charmfull Rob Halford. Iförd läderkeps. Out Loud & Proud, liksom stating the obvious.

Men väl - mitt fredagsmotiv till dubb-stepp är långt från att dansa i neon.
Snarare drar det ihop sig mot kurs i tömkörning. Fantastiskt kul!
Däremot manar det till byggande av viss kondition och rapphet i tassarna. Att sitta fast bakom en jättehäst (läs: halvblod), eller i värsta fall en startande travhäst, i bara tömmarna och utan vagn. Det kan kräva en del av markkuskens fysik... Kvickhet anbefalles!
Berlin there, done that... snavat slarvigt i tömmen vart på väg ner på knä bakom en liten springa fort-häst. Yours Truly hade ett svävmoment på flera sekunder för att reda ut fadäsen i språnget, så att säga. Och garanterad maxpuls. Kursplats mottages med glädje!

Inflikas bör dock att NEJ, det hjälper inte att spänna för en mindre häst i töm - ty ju mindre pålle, desto högre koncentration av åsna! Har dam ett litet charmigt ponnyskrälle, med vilken en mäktar med att hålla jämna steg i trav... så är det av ett skäl. Du måste sannolikt vara flink nog att springa runt din lille ponnybagge för att mota tillbaks den med pisken de otaliga gånger den tycks komma liksom... ur spår*.
Jag har sett sånt hända... och skrattat... beklagat... och knappast gjort det bättre själv.
Jag citerar Wikipedia: "Ponnyer kan ofta ha en lite busig karaktär."
(och wikipedia har, som bekant, aldrig fel. därmed bastu!)

Hur som hafvre, kondition och smidig lekamen är en dygd i dylika sammanhang.
(att säga att man önskar vara lätt om foten, blev ett väl öppenhjärtligt uttryck dagen efter ett statement kring att Ryttarn gör det på rygg... men det är i bägge fallen sannig. på allvarligt alltså. )
Det bespar en stora delar förnedring, samt att en får ju föregå med gott exempel så att kusen begriper att den ska sätta fint flås och spänstig bakdel!


* Det är, på det mer olustiga planet, en diskussion om att små hästar tyvärr kan vara sparsamt skolade jämfört med stora hästar. Men det är en annan debatt.