Tassavtryck i innerstan

Hon är här nu... lilla Maou.

Eller snarare...
CH S*Tiddlywinks I Love My Lapcat
...som hon heter om söndagarna.

Alltså en utställningschampion.
En meriterad avelskatt.
En Devon Rex.
En farmor.
...och det senaste tillskottet till Kollektivet Linimentkompagniet.

Lapcat version 2011

För den som har huvet på skaft:
jepp - det är samma katta som sist.

Den muttrande Madame vi hade på sommarkollo när hemmakatteriet var fullt av ungdomar och bråkmakare till nyvärpta smårexar.
Är dam en farmor kanske dam kan få gråa hår och dålig mage av andra honors ungar som hänger i pälsen...

Så då anordnades rekreationsvistelse i innerstan för Förnäma Fru Näbbinos tills kattungarna var leveransklara och utflugna, och hon var snart nog trind och gemytlig igen.

Konceptet var så gott att ägaren var villig att sälja en individ som gjort sitt i aveln och inte riktigt funnit sin plats i ett månghövdat katteri. Särskilt inte på ålderns höst, när gåslever och långsamma promenader ligger närmare i preferens än att motvilligt fostra yngre generationer och äta gemensamma måltider.


Så nu bor Lilla Maou här permanent. Som citykatt, sällskapskatt och ensamkatt.
Idag som en behagfullt trind och fryntlig kastrat som sitter i fönstret och pratar med gårdens kråkor.

Personligen är jag lyckligt tillfreds med att inte ha skrivit under ett enda papper på katten.
Min älskade vän med marklyftarskägget har stått för all maktformalia, och jag kan lugnt nöja mig med att dra Lilla Maou i svansen och klia parabolöron sålänge jag bor kvar i Kompagniet. Fridens liljor!
Jag är fortfarande rätt less på att vara formell kattägare sen turerna med Den Långa Ludna Svansen...
Min stackars Fjällhammer, o salig kisse, tog mig på en komplett tur genom smådjursbyråkratin för några år sedan. Har inte riktigt hittat den tappade sugen än... Men vem vet om något år?

Tills dess leker jag med större djur.
Imorgon bjuder Ridfröken upp till dans och/eller tömkörning... skräckblandad förtjusning, ärligt uttryckt?