Vegansk saffransglass: Seahorse Palomino

Efter helgens mickelsmässiga födelsedagschilifest hos mina hipsterkompisar i Sätra råder ytterligare förfrågan på glassrecept. Hemgjord glass är ju en synnerligen lämplig födelsedagspresent när det kommer till matglada kökspretton, så jag och mitt skägg kokade samman tre kryddiga smaker och tog med. Men som det sägs: så många glassvänner - så lite glass... Bäst jag delar med mig av receptet på glass till de som inte hade lyckan att knipa ett smakprov.

Jag döper ju ofta mina glassar, mest för att roa mig själv. Då idén till den här kläcktes under en sort of semiotikföreläsning känns det berättigat att gå till botten med etymologin, lite mer explicit. Hästar, de äter havre, och om glassen är tillverkad på havreprodukter är hästtemat givet. Tillsammans med havssalt får vi alltså en sjöhäst, och är hästen dessutom gul är det sannerligen en palomino.
Et voilà - Seahorse Palomino!

Mellan steg 1 och 2: Palominoglass innadamakin!

DU BEHÖVER:

1½ dl havremjölk (1.4 %)
1 1/4 dl strösocker
1 knivsudd vaniljsocker
1 pkt saffran (0.5 g)
-----------
3 dl havregrädde (20 %)
-----------
havssalt


HOW 2 DOING:

1. Blanda mjölk, socker och kryddor i en kastrull. Värm försiktigt (havreprodukter bör inte kokas upp) under omrörning tills sockret löst sig.

2. Tag kastrullen åt sidan. Rör ner kall grädde - den kan behöva vispas lätt för att få helt slät.

3. Kyl blandningen i vattenbad. Rör regelbundet och byt vatten några gånger för att snabbare dra värmen ur blandningen.

4. Smaka under tiden av den svalnande massan med havssalt efter behag. Observera att salt-/sötmabalansen upplevs annorlunda vid olika temperaturer.

5. När massan kallnat under rumstemperatur, ställ i kylskåp och låt vila och svälla under natten för bästa konsistens. Vid akut glassnöd - gå direkt till steg 6.

6. Kör härligheten i din glassmaskin!
(har du ingen glassmaskin, frys i bunke och rör i den ett par-tre gånger i timmen under ett par timmar. den/de sista gångerna - ge den gärna en slutlig genomkörare  i mixer/matberedare.)

KAFFEglass: Gevalia Finest (+ Instant & Finlandica)

På förekommen anledning kommer recept på en tämligen studentvänlig glass.
En sådan med KAFFE i. Koffein och socker i samma bägare - what's not to like?

DU BEHÖVER TYP:
2 dl grädde (40%)
2 dl mjölk (3%)
1 tsk vaniljsocker
-----------
3 äggulor
1 1/4 dl strösocker
-----------
~ 2 msk frystorkat kaffe (snabbkaffe)
(1-3 nypor flingsalt)

HOW 2 DOING:
1. Koka upp grädde, mjölk och vaniljsocker snabbt under omrörning. Ställ åt sidan.

2. Vispa äggulor och socker VITT och pösigt.

3. Häll den svalnade gräddmjölken över äggvispet, rör samman. Häll tillbaks blandningen i kastrullen.

4. Tillsätt torkat kaffe efter behag.

5. Värm sakta tills den sjuder och tjocknar - när den stannar kvar som en simmig hinna på baksidan på en sked är den klar. Detta sker vid ca 85 grader och blandningen får absolut inte koka.

6. Kyl kastrullen i kallbad. Byt kallvatten fler gången, och rör regelbundet för att dra ur värmen.

7. När massan kallnat under rumstemperatur, ställ i kylskåp och låt vila och svälla.

8. Nästa dag (eller när du tröttnat på att vänta) - kör härligheten i din glassmaskin.
(har du ingen glassmaskin, frys i bunke och rör i den ett par-tre gånger i timmen under ett par timmar. den/de sista gångerna - ge den gärna en slutlig genomkörare  i mixer/matberedare.)


Variationer:
Gevalia Instant
Raska dagar med stor kaffenöd: använd bara steg 2, 3, 4 och 8.
Eventuellt kan kaffet i steg 4 behöva lösas ut i en skvätt uppvärmd mjölk.

Gevalia Finlandica
Tribut till en finsk kollega från tiden på Volvofirman, som berättade om hur att dricka kaffe med en salt. Under steg 4 - tillsätt också gourmetsalt efter behag, allt från en knivsudd till ett eller flera kryddmått.

Think PINK, think SMULLON! (recept på rosa glass)

Long time, much hysteria, no see... Har varit en tuff, fattig, nervös sommar i väntan på Resten Av Livet som komma skall. Har ägnat mig åt smultron. Ty smultronplock är terapeutiskt, gott och gratis. Har alltid gillat smullon, tror det har något med hästar att göra...
Fördelen med att syssla med hästar är att en kommer ut i skogsmark, ty hästar bor i skogen. Och i skogen finns det smullon! Massvis av röda, solmogna pärlor till smultron. Jajaja... Bortsett från Östermalm n' such må det vara generell sanning, att hästar bor i skogen... men under min tid i Stockholm innerstad såg jag varken till smullon eller skogsmark kring Ryttis. Åtminstone inte i den utsträckning jag är van vid hemifrån uppväxten i Gästrikland.

Och jävlar i min själ vad det har ryktats hästar och plockats smullon i trakterna kring Gävle och Sandviken! Till häst, eller som det hela började - på cykelturer med pappa som liten lintott (pappa fyller förresten år idag - GRATTIS PAPPA!). Utflykt med stålhästen, liksom. Senare kom dessa att sammanfalla;
- cykla till stallet (en hederssak, en livsstil)
- sitta av och plocka smullon under ridturen
- slänga cykeln i diket och plocka i vägrenen på vägen hem.
...or all of the above.

Poängterar dock att det sistnämnda borgar för varselklädsel... lätt att få skrämselhicka och självaste röven bortkörd när en skuttar kring i diket. Reflexväst på!

Parallellslalompolare i bärskogen: lilla Alvina

Sen är det fan inte optimalt att plocka bär med en häst i andra änden snöret heller. Dra åt Hellsingland vad jag grälat och fräst på den gode Hot-Spot som ettrig 10-åring - han trampade för bövelen ner alla bären! Gick där och smaskade grästuva som om det inte fanns någon morgondag... -muttrar-

Och det har väl inte blitt ett dugg bättre de senaste 20 åren... snarare värre. Hästarna har blivit större och bängligare med tiden.

 Bortsett från en liten Alvina - en meter hög och en jäkel på blåbär... smidig som en vessla och liten nog att plocka över ryggen på om hon mot förmodan stod i vägen. Brief companionship, men fortfarande bästa bärponnyn hittills.



 Annars gör en fan bäst i att reka läget från hästryggen - och sen återvända för skörd utan det fyrbenta åbäket, och för den delen - giriga stallkamrater... Smullonställen hålls hemliga av ett skäl!
Alla mina smultron- och vildhallonställen jag vittjat i år är gamla ridvägar, eller vägar som leder till stall där jag haft ärenden. Hörde till exempel att min gamla ridlärare har smullon ute vid hagarna på gårn... inte fullt så hemligt, men väl värt resan ändå. Går ju att plocka i sämre sällskap än betande hästar, menar jag.

Smullon plockas bättre med stålhäst än pälsig dito.

Klart är däremot att en inte plockar smullon bilburen hur som helst. Mig har det hänt två gånger:
- till frukost under en förmiddagsföreläsning under sommarterminen, juni 2011
- försommarresearch av Gävles mognadsgrad på smullon inför midsommar, maj 2013

Och research är A och O när det kommer till smullon!
Genom ett antal välplanerade fältstudieresor jämte kännedom om de geografiska förutsättningarna och gällande väderprognoser kan en hålla sig flytande på nymogna smullon genom en hel säsong. Plocka gläntorna först och skuggkurvorna sist liksom.

Från blom till rubinpärla - det gäller att scanna av sina smullonställen regelbundet för att ha koll.

Tack vare way too much fritid (läs: brist på studier, pengar och hästar) i sommar, har jag kunnat bedriva djuplodande studier i smullonfloran, och därmed bland annat säkrat en större mängd bär redan till midsommartårtan. Och stort tack till Statoil Hagaström för att ni säljer vispgrädde rakt över disk vid midnatt på självaste midsommarkvällen... I ren tristess uppviglade jag ett inbördeskrig över midsommar, vilket... eh... kostade hela den första tårtan på slagfältet. Tur jag hade JÄVLIGT många smullon...

Kitch de la kitch à la Sommar: Smullonglass och Smullonstubbe

Till den egentliga saken
- jag lovade häromsistens en häst- och fikabekant receptet på smullonglass.
Vilket förresten är mitt basrecept på all gräddglass. Med smärre justeringar beroende på lust och smaktillsats. Ofta på en höft. Och jag har rätt breda höfter... kalla det hellre grundskiss än recept.

Har dock vissa grundläggande parametrar i ryggraden under höftsvingen:
Äggulor, grädde och socker ger substans och krämighet åt glassen, och värma smeten får proteinet att börja koagulera (= ökad krämighet) samt sockret att lösa sig (= mindre risk för iskristaller). Sort of... tror jag.
Oh yeah - somliga menar att den yttersta proportionen i gräddmjölken är 3 delar grädde mot 2 dela mjölk. Vid högre koncentration av grädde ökar risken att smörklumpar bildas under omrörning i glassmaskinen.
Annars:  Just Go Crazy! Glasslustan är uppfinningarnas moder...  =.)

Jag brukar namnge mina skapelser, en yttring av stor svada, hög kreativitet samt... för mycket fritid.
Men det blir fan roligare... so give it up for THINK PINK!

Think Pink!
Smultronglass med rippel av rårörda smultron

DU BEHÖVER TYP:
2 dl grädde (40%)
2 dl mjölk (3%)
1 tsk vaniljsocker
-----------
3 äggulor
1 1/4 dl strösocker
-----------
250 g smultron

HOW 2 DOING:
1. Koka i kastrull upp grädde, mjölk och vaniljsocker helt snabbt, under omrörning. Ställ åt sidan.

2. Vispa äggulor och socker VITT och pösigt. Biffiga jäklar som haft stalltjänst gör det för hand.

3. Tillsätt gräddmjölken till socker/äggblandningen under omrörning. Häll tillbaks i kastrullen.

4. På svag värme under omrörning; SJUD hela alltet tills det tjocknar på. KOKAR det går det åt Hellsingland! Sluta när massan tjocknar, vilket inträffar vid ca 85 grader för pettimetrar. För oss med känslan i näven inträffar det vid första bubblan eller när det känns gött... och massan bildar en solid hinna som inte rinner av baksidan på en sked.

5. Kyl kastrullen i kallbad. Lämpligtvis vasken. Byt kallvatten ofta, och rör ännu oftare för att dra ur värmen.

6. Under tiden - kör smullon i mixern, och vänd ner sörjan i den kallnande glassmassan.

7. När massan kallnat under rumstemperatur, ställ i kylskåp och låt vila och svälla.

8. När du tröttnat på att vänta - kör härligheten i din glassmaskin.
(har du ingen glassmaskin, frys i bunke och rör i den ett par-tre gånger i timmen under ett par timmar. den/de sista gångerna - ge den gärna en slutlig genomkörare  i mixer/matberedare.)

(9.) Jag hade ca 200g smullon över, och rårörde dessa med en skvätt socker. Tillsatte dessa som rippel precis innan glassmaskinen stannat helt. Borde däremot ha mosat på dem lite bryskare; de som höll solid form frös till små rosa ispärlor i frysen sedan. Inte säkert att det var ett genidrag...


Gött blev det också.
Flera sällskap har låtit sig väl smaka och prisat dess gräddiskära lov.

Think pink, make love!

Nagellacksunderhåll for Dummies

Där uppmärksamheten slutar, tar slarvet ovillkorligen vid...
Halvvägs ner i min heta förälskelse
O.P.I Get Your Number är det helt uppenbart att den torkat ihop! Min obönhörligt trogna O.P.I Altar Ego gick samma öde till mötes förra året... Pinsamt!

Anledningen är ren slapphet från min sida - jag har slarvat med att torka av flaskhalsen efter användning. När en målar stryker en ju ofta av penseln litet mot insidan av flaskan för att bli av överflödet. Då blir det lätt lite spill som flyter ut på toppen och ner i gängorna, vilket ger att det blir svårt att dra åt korken tätt efteråt. Resultatet blir små luftfickor som gör att lacket torkar ut.
En bör alltså torka av utsidan på hals och mynning med remover när en målat klart.

Extra viktigt med Liquid Sands, som är proppade med sand och glittermedium som skapar absurda luftfickor. Härmed vill jag visa Karma Chameleon bot och bättring genom att uppmuntra lillasyster att ta hand om sina strukturlack.



                                                Showcase: O.P.I My Private Jet

En behöver en sudd bomull, och nagellacksremover.
(Jag kör på skamlig Aceton för närvarande, fasen det enda som biter på vissa glitterlack!)

 

Helt uppenbart en hinna av brunt lack på mynningens ring.
Fukta bomullen med några rejäla droppar remover, stryk sen av penseln ordentligt och ställ/lägg åt sidan.
För att inte skjuta sig själv i foten: jobba snabbt och se till att det inte droppar lack ner i korkens gängor.
Luft och klet är ju det som ska motverkas.

Täck mynning och gängor med fuktad bomull, tryck till helt lätt och vrid fram och åter ett par svängar.
Sudden får inte vara för torr, men heller inte dränkt så remover droppar ner i flaskan när en trycker till.
Jag föredrar fluffbomull framför pressade rondeller, då den liksom kryper in i gängorna
och rensar av sig självt.

Fixed & Fertig!
Raskt på med korken igen och vrid igen och ställ undan tills nästa manikyr.

Katternas Medaljkaka

Det var kattutställning i byn förra helgen. Eftersom bedömningen förlagts till Gävletravets totohall, så gick jag vanan trogen dit och bjöd på hembakt fika... Hästsammanhang = fika. Alltid! Men ärligt talat, det var inte dumt att ha bjudfika i handväskan på kattutställning heller. Bland det bästa på kattshow är att strosa runt och kika bland placeringsburarna där katterna bor mellan bedömningarna (motsvarighet till gästuppstallning på hästtävling), surra lite med kattfolk. Den som erbjuder uppfödare och ägare gofika får också klappa många katter, just saying...

Till nästa år ska vi borsta upp gamla katten Farmor och ställa i kastratklass, vilket ger att jag främst kommer mata mig själv med kakor..? Så på begäran delar jag med mig av receptet - så vi alla kan bli självförsörjande på kaka. LYCKA TILL & SMAKLIG SMASK!

Katternas Medaljkaka

tolkat från "pudrade citronrutor" ur nya Annas Mat
(med ärliga och empiriskt belagda kommentarer från Yours Truly...)

Till ca 20 st behövs deg av:
2½ dl vetemjöl
½ dl strösocker
1 tsk vaniljsocker
150 g rumsvarmt smör

Krämen ovanpå, frisk citron:
3 medelstora ägg
2 dl strösocker
½ dl vetemjöl
rivet skal av 1 stor citron
5-6 msk pressad citronsaft
florsocker att sikta över

Gör gärna bottendegen i matberedare.
Mät upp mjöl och socker tillsammans med vaniljsocker i apparaten, och lägg i smöret fördelat i klickar.
Arbeta snabbt ihop degen, som inte ska vila utan direkt plattas ut i formen med mjölade fingrar.
En form med löstagbar kant rekommenderas, ca 20x25 cm stor.
Men, en tager vad en haver... Jag har själv en ngt större form, samt en avsevärt mindre, och justerar därmed receptet till hälften, eller 30% mer av allt... på en höft. Verkar inte vara så kinkigt.
Förgrädda mitt i ugnen i 200 grader under 12-15 minuter.
Fritt att prova sig fram med gräddningstiden - kakan får lite olika karaktär när den gräddas något i underkant jämfört med att låta den få ordentligt med färg. Bägge trevliga; en fråga om tycke och smak.

Medan botten gräddas, vispa ägg och socker rejält pösigt.
Tillsätt vetemjöl, pressad citronsaft och rivet skal.
Häll smeten i den förgräddade degformen och grädda i ytterligare 10 minuter.
Citronkrämen är fortfarande lös när kakan tas ur ugnen men det är helt i sin ordning.
Den sätter sig när kakan kallnar. Är en fortfarande inte nöjd med konsistensen, går det utmärkt att låta kakan stelna i kylskåp ett par timmar och sedan servera den direkt ur kylen - den blir härligt frisk och läskande en varm sommardag!
Pudra rätt mycket florsocker (med ex mjölsikten eller en tesil) över den nygräddade varma kakan. Låt den sedan kallna helt och vila till dagen därpå. Lyft först då kakan ur sin form och skär i rutor, ca 6x6 cm stora.
...eller form och storlek efter behag och behov. Och var försiktig med florsockret... less is more!
Resultatet blir verkligt goda "bakelser" som dessutom är ovanligt lätta att göra. Till fest kan bakelserna serveras på portionstallrikar med exempelvis bär och gärna några blad citronmeliss.
Med sin starka färg och smak är de t ex formidabla även skurna till små munsbitar på ett konfektfat, kanske 2x2 cm? Eller dekorera med spritsad grädde/fromage som en alternativ tårta? 
En mångsidig favoritkaka!

Att baka med en Devon:
skulle ta en bild på min medaljkaka - och som vanligt dök katten Farmor upp i sökaren.
Istället fick jag en mörk och oskarp bild på kattens öra, en halv krukväxt... och kakan, därunder. Kattjäkel!

Think Pink

Apropå det där med blomster förresten... så är de en snudd på färglös historia. Bara gräs som aldrig blommar. Ampelliljor och dracenor frodas mest i någon slags fyra nyanser av grönt, och vid sidan av dem har jag bara succulenter. Eller ja... tre av krukorna är ju novemberkaktus, men de gills inte eftersom de aldrig blommat. Trots att de stått utomhus sommartid.

Alltså; fem nyanser av grönt. Så trist att en bågnar! men helt i linje med min ehe... anspråkslösa, jordnära personlighet. Den jag medvetet odlat, that is.
När jag kommit ut om mina allmänna pretentioner, kan jag lika gärna fortsätta. Jag gillar rosa!

Lite som rosorna här, en fantastisk bukett jag fick när jag fyllde 30. Blev helt begeistrad av färgen på dem och beslöt att ingripa med mina gröna fingrar. Inspirerad av den här berättelsen, väl värd att läsa från början till slut, och följa framöver.



Men trots all ansträngning och goda intentioner - mina rosor växte inte alls upp till buskar... utan vissnade, ruttnade och fick spinnkvalster. RÖV!  I jakt på en mer rosenskimrande vardag har jag fanimig uppgraderat min kroppsnära målarlåda från dramatisk... till ROSA. Ett enkelt vis att alltid ha rosenskimret med mig - jag målar det på mig själv, direkt på kroppen.

Inte helt oväntat anser jag att det naglarna som är det fina i kråksången, flinet i glädjebägaren.
Vid sidan av mina tatuerade underarmar är pyntade naglar det som är lättast att själv få syn på i påklätt läge. Till rosa klädedräkt är det fortfarande en lång desensibilisering, vissa ränder blir svårare att få ur...
Så jag skred äntligen till verket och köpte mig en Princesses Rule! från det bekanta O.P.I!

Det här har varit en het önskan sedan jag snodde iväg trotjänaren Altar Ego efter att det snappat tjyvluft i korken och tjocknat ihop. Sorgen var tvehågsen - färgen var otroligt fin till min hy... men det var ju ett förjävla lömigt namn! Därav vandrandet kring het gröt mapett lack som heter Princesses Rule! Royalism är inte min grej, och rosa prinsessor har väl legat feminismen till last så det räcker redan, utan att jag blir en vandrande arketyp. Men å andra sidan... så har vi en kvinnlig tronföljare på G, och min Roomie är trots allt en av många "Daniel från Ockelbo" - det går visst ett tjog på dussinet av dem... så jag låter detta passera.
The nailpolish... it's so pretty!

O.P.I Stay the Night
(Mariah Carey collection)

Oh, well... den enas död - den andras bröd.
Denna omstrukturering ger att min lillasyster nu är införlivad i nagelpyntets förlovade sfär... självfallet via O.P.I.s Liquid Sands.

Det var dit de fick vandra, de färger som skulle överglänsa min persona. Syrran ser ut som en fantastisk amazonkvinna och har pluggat musik på folkis = kan ta avsevärt mer "drama" än mig.
Hon förärades den lila Can't let Go och vampigt rödsvarta Stay the Night. Den senare fick redan första kvällen följa med på kalas - jag ler och nickar belåtet...

For the Record: min blåställskompanjon Get Your Number behåller jag. It's fabulous!
Likaså det sobert bruna My Private Jet, det har jag på mig när jag går på trav. Dessutom absolutely smashing under ett tunnare lager av Princesses Rule!



Brun och grön tillsammans med rosa är en favorit, och tjipp, så var vi tillbaka till gröna växter på brun stam med en het önskan om rosa blomning. Cirkeln är sluten.

Dracaena Marginata - trial & error

En av många mäktiga ampelliljor
75cm hög - och växer

Elitloppshelgen är varje år lika med den stora omskolningen av krukväxter, företrädesvis maffiga ampelliljor. Har ju drivit upp flertalet generationer på de plantor jag skaffade för ett antal år sedan. Ren linjeavel - släppa fram några stänglar emellanåt, sen noppa sticklingar från olika moderplantor och tussa ihop i småkrukor efter behag. Börjar bli ett gäng nu... en 17-18 krukor iallafall. Från nysatta skott till snudd på meterhöga buskar.

Men i år sket det sig med liljorna - lagom till Olympiatravet var det läge att toppa de större exemplaren, och de hade inte hämtat sig tillräckligt för att tåla en omplantering. Det får bli en senare fråga. De senaste småttingarna lär ju skolas om till midsommar iallafall.


Temat för dagen blev istället att fortsätta driva projektet:
att lista ut hur katten en beskär och förökar en kantdracena - Dracaena Marginata.
Har en handfull trearmare som börjar likna trollsvansar - små tofsar på jättelånga stammar. Jättefula, och i stort behov av toppning för att få fler förgreningar på varje stam - i bästa fall en tre stycken per toppning.

PROBLEM:
Ingen har en aning om exakt HUR en går till väga. Och om de vet, tänker de fan inte dela med sig. Mina googleskills ger inte mer specifikt än "toppa med en ren kniv och föröka med toppskottet". Glasklart!?
Vart i hela Hellsingland på plantan lägger en snittet?
Hur fan ska skottet rotas?
osv, osv...
Inte ens min mamma kunde finna på råd i sina gamla blomsterböcker, och då är det pyrt läge.
Här återstår bara den hårdkokta metoden: Trial & Error..!

Resultatet av den första toppningen.

Tog resolut fram Roomies stora brytbladskniv och tvättade av bladet... drog tre djupa och snittade av en decimeter under nedersta bladvarvet.

Drog en rövare på det vekaste exemplaret, och det verkar ha fungerat. Efter några veckor verkar något vara på G, förmodligen ett nyskott inom kort!

En stor spricka, och en mindre på motsatt sida - lovande!

Kontroll av det första toppskottet.

Efter en knapp veckas lufttorka och ett par-tre veckor i vatten har det hänt saker. Gissningsvis håller den på sätta rötter... men faen vet!

Så till skillnad från stackars Commander Crowe fick den här skånken startförbud i helgen. Ingen rotning i mylla kommer ifråga förrn jag vet om det är rot eller röta på pinnen!





Eländet får stå och gona till sig i vatten en vecka till - överlever den åker den i mylla senast om söndag.
Här ska banne mig på sikt drivas upp träd!
Saknar fortfarande den yuccapalm jag tiggde åt mig från nybilshallen på volvo för en 10 år sedan (den passade bättre i mitt badrum än i containern), sen den gick om intet i en av Stockholmsflyttningarna.

Och fräckare än att köpa sig ett nytt träd, är att tillverka ett eget... ska vi ge det en 3-4 år?

God växt, lille skottspoling!

Pretentious... Moi?!?

Nåväl, jag överlevde inträdet i sektor 30+. Helskinnad dessutom. Helskinnad, förutom andra blessyrer än en absurd och övergripande skrivkramp. Textuellt utarmad på bred front. Vet inte hur många gånger jag skrivit en rad - suddat en rad... skrivit en rad, sedan suddat en rad... skrivit en rad... osv osv i all oändlighet. Ingenting har lämnat mitt bord på 4-5 veckor, förutom fakturor som kan avkodas med OCRnummer. I övrigt har allt varit blankt. Från längre löptexter hela vägen ner till SMS. Från myndigheter till familjemedlemmar. Ber om kollektiv insekt.

Men säg den skrivkramp som inte ett par glas vin kan avhjälpa!
Och det där med vin förresten... såhär på den andra sidan 30 får en väl ta och krypa till korset. Varje gång jag bohemiskt ylat att jag är såååååå fantastiskt dekadent, och snart bortom all räddning när jag dricker mig rusig på jästa druvor för att hålla förståndet i schack... mitt i veckan, gärna innan lunch. När jag dricker flera glas vin på sängkanten för att i över huvud taget kunna falla i sömn... så ser det väl i själva verket ut ungefär såhär:


Ett väl avvägt mousserande, upphällt i kristall från Villeroy & Boch cutlery... presenterat på The Roomies handmodifierade Shabby Chic-möbel, inköpt vintage. Intaget under duntäcke, lutad mot uppfluffade kuddar märkta Flora Danica med laptopen i knät, med vilken jag scannar av vilka av mina fd. grannar i Stockholm som kränger sina bostadsrätter - och till vilket pris. Championkatten spinner i fotänden, den lokalt producerade veden sprakar i den öppna spisen... i min centrala trea, inom gallergrindar och dubbla portkoder.

Lite såhär lever jag inom lykta dörrar, när ingen ser på.
Ähmenvafan, ni ser ju... tjänstemannadotter Olofsson har sedan födseln en pretention i blodet. Den där bohemiska imagen... det är fan mest yta. Det finns en snorkig rackare därinne som vill ut.

Men visst händer det, att jag tar mig en tetra med sugrör och kryper ner på trasmattan för att vältra mig i egenmäktigt konstruerad ångest... eller en liten okynnesfylla för att fira hur fantastisk min uppenbarelse är, och sedan tala om det för mig själv. The glory of vuxenfestis!

...med en klar smak av druva, som The Roomie skulle sagt.

Hur som hafvre - rätt sunkigt blir det, när en gör allt annat än hårinpackning med tetravin.

Sen har jag fasen den här på lager - sort of rock bottom. Har däremot förekommit fler gånger än vad som borde vara möjligt...

Isvinet, that is.
På det dåliga viset... inte det exklusiva vi vanligtvis förknippar med Eiswein, utan sponken av ett billigt rödtjut som frysts ner i tärningar för att bli matlagningsvin.
Det har hänt att Yours Truly i desperat lönndom stått och hackat upp dessa avfällingar till dryckjom i dricksglas. Det finns texter här i världen, som inte gärna låter sig skrivas... Katalys anbefalles!



Så, på förekommen anledning... JA! Jag ÄR en pretentiös jäkel, kommer alltid att vara.
Det är ingenting jag söker... det liksom bara... blir till? Men om en är såhär pass liten på jorden, är det ens fulla rättighet att sätta näsan i vädret i hopp om att hålla den ovanför ytan.

Dessutom kör jag Ford - det kommer för alltid ligga mig i fatet, hålla mig jordad.

Mäktiga tiotalsövergångar

På tisdag. Tisdag, klockan 10:53... blir jag 30 år gammal. Har inför detta opåkallat ägnat mig åt en intensiv 30årskris. Har hittills hunnit med att jobba röven av mig i ett stall (bokstavligen! gick ner ett gäng kilon & skaffade nordsvenska muskler) istället för att läsa ingenjörskurser... och gjort ett fullständigt lappkast i karriären. Ytterligare ett. Eftersom 30årskrisens kulmen kom att innefatta det mytomspunna 15e april var det just då fullkomligt logiskt att söka samma typ av utbildning jag borde sökt i Lund 2002. Om än inte Lund denna gång...
Eftersom tiden tycks rinna iväg, är det nog bäst att komma i mål med något som ligger i linje med egenintresset. Skillnaden mellan VILL och BORDE, that is. Blir jag inte antagen, får jag bliva vid min läst och stånga pannan blodig inom MKV... vilket väl får sägas befinna sig i mitten på skalan.

Har under radioskugga ägnat en del tid åt det där med VILL om sistens. Hästar, yxor, grustugg och hårkonst... samt en hel rosa läppglans. Än är det inte försent att odla sina egna kufiska intressen. Och som 30+ har en nog en massa pondus att göra det oemotsagd och med eftertryck. Tjipp!

Oh yeah... just det; tänkte en stund passa på att skilja mig från Murphy, i rent uppmuntrande syfte. Tillvaron flyter på rätt bra nu. Men nä, den förbittrade ödesfågeln får fan bli kvar... vi har knatat på som oxar under samma ok för länge, jag och daMörf. Lite vårfärger i bloggdesignen får räcka. Ska det va eufori, så kostar det! En vintetra iallafall... en sunkig italiensk Merlot i papp med skruvkork. Yippie. Fantastiskt. Tjoflöjt.
Eller nä - inget tjoflöjt. För "tjoflöjt" ska sugrör ingå, så en kan liggdricka och insupa sin mediokritet i stillhet.

Äsch... egentligen är 30 ingen biggie. Men det blev med tiden.
Det går utmärkt att skicka blommogram, vinogram eller bara en tistel under torkarbladet på lilleFord som ärlig eller missriktad uppmuntran. Hyresgästföreningen och Transportstyrelsen har redan lämnat sina kondoleanser rörande den ungdom som flytt... who's next?

Trava på du bara!

Rönningsholms Fax, min väg in till travets stallbacke.
En helt ny värld öppnades.

Såja, åter i etern. Har låtit bloggpennan tiga still under en tid av karriärrelateraterad ångest... men nu börjar saker falla på plats.Återkommer till ovanstånde vid tillfälle - idag finns som vanligt inte tid... egentligen är jag redan i stallet. Men i själva verket sitter jag hemma och låter håret torka efter en nätt joggingrunda kring travet. Och det var inte en dag för tidigt...

Hängde med killen till vänster igårkväll, fick fan lite ångest efter att ha sett den kallblodige klunsen gå kval tillsammans med ett gäng spetiga varmblodstravare... Igenkänningsfaktorn visste inga gränser!

Jag må ha varit mer vilse än någonsin som groompryo på travet... men hur det är att vara liten, grov och stark tillsammans med fullstora och långbenta snabbgnetar vet jag allt om. Ångestladdat.

Men om vi skickade ut den hästen att springa, så kanske en annan borde ta sig ut också... så vid lunchtid en svinkall fredag blev saken biff!


Well... en annan anledning till att det blev av, var en montérelaterad diskussion... under vilken Yours Truly fick sin kroppshydda granskad uppifrån och ner. Självklart med tillhörande följdfråga:
"Ja, vad väger du då?"
Jag mummlade förläget något om en egentlig matchvikt på 55 kg, och pep sen iväg för att försöka snika åt mig mer gratiskaffe från Rikshästens KickOff (där hästägarn hade andelar - jag var inte bara där och åt gratis). Börjar brännas inför att komma ner i den vikten igen, om inte för monté så för att komma i resten av mina ridbyxor som kräver en röv i strl 34/36.

Kanske dags att skrämma fart på tävlingscykeln Muskedundret igen... Är det svulstigt att överväga cykelpendling Gävle C <-> Rörberg i ridkläder? Den som lever får se.
Tror fan att LVGcykel ligger mig närmare om hjärtat än löpning... om inte annat är kroppen byggd fört.

En studie i kallblodslår.
If envist nötande på landsväg medelst Mountainbike - the RÖV will happen...

Så - håret torrt, kaffe bryggt.
Hög tid att köra ut till stallet och skotta sig svettig och nöjd (utomhusgym för katten!) idag igen.
Har inte mått såhär bra på flera år... ser en tydlig negativ spiral från det att studierna kvittade ut hästarna för fyra år sedan. Det ska inte få hända igen.


Oh, yeah... det var så sant.
Jag tror jag mjuknat som individ. Förr brukade jag löpträna till östeuropeisk Black Metal. Idag kvalade jag ner mig till... östeuropeisk schlager. Lurt!

Map ovanstående:
detta stycke får mig att tänka på islandshästar med benvärmare och tomtebloss.
Känns det som kadrilj på Sthlm International Horse Show..? Emma..!?!

Tömkörning - kurs hos Stall Tvea

Så kom då dagen, då Yours Truly var tillbaka i stallet efter trestegshoppet in i väggen förra våren. Jag hade ju även lovat mig en hästkurs efter att ha överlistat lilleFords avgassystem. Valet föll på en tömkörningskurs för Lena Sjöström hos Stall Tvea, där jag både tagit ridlektioner och enstaka tömkörningsdito tidigare. Eftersom jag levt större delen av mitt liv på ridskola har jag aldrig fått möjligheten att lära mig arbeta en häst i töm, men alltid varit nyfiken - kanske mest eftersom ridskolan har fått det att verka så otroligt avancerat.

Och visst är det svårt! Men inte värre än vad ridningen kunde te sig för en viss nybörjare för en 27 år sen. Men mest är det roligt! Och Sjöström har ett gäng garvade travhästar i stallet som är härligt trygga i töm, vilket skänker extra trygghet åt en novis... dam törs liksom ta för sig och prova på ett annat sätt med en förlåtande häst som själv är trygg i situationen. 

"Vad händer om jag drar lite i det här snöret..?"

...och så vidare. Trial&Error under kontrollerade former är en svårslagen inlärningsmetod.

Förra måndagen gick det hela av stapeln, den första lektionen i en kursserie om tre träffar.
Den första träffen inleddes med presentationer och grundläggande teori med hjälp av hästens utbildningsskala. Vi hade presenterat oss som en skara hästmänniskor i varierande åldrar, och på en glidande skala mellan rid- och travsport... ponny, häst och mittemellan. Så det var inte konstigt att Ridfröken knappt hann öppna undervisningarna innan diskussionerna tog fart. Förbannat kul med folk som törs ha mål i mun och ställa alla "korkade frågor" (som i 9 fall av 10 är allt annat än korkade)  och öppna upp till diskussion med andra med annan erfarenhet och bakgrund!
Jag var jätteglad åt att få höra travfolk berätta om hur de ser på hästen i töm, och varför dessa kursdeltagare kommit för att lära sig något om hästens skolade arbete i töm från mark. Sånt var ju lite tabu när jag var yngre på ridskolan, att prata med travfolk...

Roligt hade vi, och många erfarenheter delades under en VÄLDIGT lång teoritimme... en sån som egentligen är ungefär tre timmar lång, och långt ifrån ovanlig i hästkretsar.


Ungefär såhär såg det ut på Tvea i måndags:

Teoretisk gnuggning av utbildningsskalan.
Undrar fortfarande hur det hade låtit på originaltyskan...

Stora whiteboardtavlan är framme, och det hanns med att ritas lite på den också mellan uträtandet av alla frågetecken och våra nyfikna "Voffo gö' di på dette viset..?"

Utgångspunkten för hästens skolning i töm var utbildningsskalan (1), och dess fria översättningar från tyska.

När vi knatat upp och ner för trappan ett par gånger, samt snappat upp relevansen till styva och ovilliga travhästar... och en och annan av ridhästtyp... Började vi landa i den rakriktning dam vill hamna i efter fyra fulländande avstamp, och hur den naturligt uppträder som spårning (2) vid arbete även på böjt spår.

...samt vad som händer om något saknas på trappsteg fem (3), och en får backa och ta igenom Takt, Avspändhet, Kontakt och Schwung på nytt.
(minns att en annan ridlärare sa till mig som barn, att det är lika svårt att rida exakt runda volter som att rita exakt runda cirklar. Detsamma verkar gälla för raka streck - strecket i mitten blev aldrig helt rakt... värt att tänka på - Rakriktning är inget för fegisar!)

Lena skissar på markkuskens språkliga verktyg:
position, piska, töm och röstkommando

Själva undervisningen bedrevs helt otvunget i självaste köket på gårdens boningshus. Det här gillar jag med att trilla ut på Tvea, att en alltid är otvungen på gårn, och liksom alltid blir inbjuden i köket... oftast utan att en själv reflekterat över hur det gick till förrän efteråt. Nästan varje gång jag var gäst i gårn sist, hittade jag mig själv på en soffa på stallbacken med en mugg termoskaffe i näven.

Och jag tillhör ändå dem som tycker det känns lite, tja... om inte obehagligt, så iallafall märkligt att springa på någon annans privata hemman för att rida.

Men inte på Tvea - där släppte blyseln väldigt med detsamma efter att Ridfröken, den tyska beridaren Sjöström, hojtat sina forsta kommandon till mig över ridbanan medan hon fortfarande hängde upp det sista plagget på tvättlinan. Så charmigt!

Sånt familjärt har jag annars bara hört om från gamla hästböcker och skrönor från mammas tid... Sådär med Ryttmästare, och stallflickor med sjalett, träskor och sammetskask med gummiband. Lite Wahlströms ponnyklubb över det hela.







Så den egentliga anledningen till att vi uppehöll oss i köket... var nog att vi gemensamt tömde ett par kannor kaffe och tuggade i oss nästan två limpor. Samt dukade fram och ut med Scandinavium-hastighet, och diskret vinkade hinder-vänta till överordnad när nybryggd kaffekanna skulle serveras... och efter det klartecken och varsågodrid! Hungrigt, vetgirigt hästfolk i högform. Att en ryttare utan en häst bara är en kvinniska må nog vara en sanning med viss modifikation... Hästfolk känner en igen även som "civilister".

If it's not with coffee - the horses didn't happen! *

Halvvägs in på nattkröken knallade vi i samlad tropp ut i stallet för att omsätta något av teorin i praktiken med hjälp av den gode Marius. Den lille rackarn har jag personligen haft att göra med förr, då gunstig herrn är en kallblodstravare av blott D-ponnymått, och alltså en fullt naturlig kompanjon för undertecknad att både prova att rida travhäst på, och att öva tömkörning med.
Motsvarar helt klart förväntningarna på "garvad, välhanterad travhäst", då han liksom fällde in antennerna och lät oss alla krypa omkring och klämma och känna och dra i snören och syna av olika tömsättningar på väldigt nära håll. Den hästen är ett pedagogiskt verktyg av yppersta rang.
Och väldigt charmig och söt.

Hur att sela ut, hur att bära hjälm och handske, hur att hämta pisk, hur att bära töm...
...samt att få ut dem allesammans på ridbanan - hela och samtidigt.

Sista skiftet gick vi på gårdens ridbana, där Ridfröken omsatte teorigenomgången i praktiken och vi fick alla senare fatta tömmen och prova på styrning, tempoväxling och positionsförändringar. Här hade det dessutom börjat snöa, och temperaturen fallit ett helt gäng grader sedan vi anlände... både telefonens kamera och mina fingrar hade börjat strejka, men vad brydde vi oss om det?
Hela gängen stod intresserat och spanade i virvelsnön efter den ystra hästen och hur han svarade på olika kommandon.

Lena och Marius, sekunden innan den senare visade upp både löptempo och skolor ovan mark.
Nyss slumrade han tryggt på stallgången..?
Hästar, är mystiska djur.

När det var tid för oss deltagare att fatta tömmen klev alla ur sin huttrande skepnad för att myndigt stega fram och med glans styra runt vår häst på både rakt och böjt spår, men stöd på både inner- och yttertöm. Alla klarade biffen, oavsett ålder och tidigare erfarenhet av tömmar. Imponerande!
Kanske var vi alla stärkta av x antal liter bryggkaffe, eller att vi systerligt delat våra vantar mellan oss, så att aktuell kusk alltid hade sällskapets varmaste fingerhandskar på.

Själv lyckades jag nog ta vid där jag slutade min inledande tömkörningskarriär för något år sedan.
LÄS: jag kom ihåg något i över huvud taget, och var inte livrädd.
Kanske var det en ynnest med lätt feber, så en inte var så nervös, utan bara klev fram och gjorde sin grej..? Det var ju trots allt snudd på ett år sedan jag hade min senaste hästkontakt.
Det senare gav att jag var jag så hästsjuk och snacksalig att jag råkade bli kvar till sena timman bara för att prata häst och hästfolk. Till slut tvingade jag mig att avrunda för att hinna på mataffärn hemma i stan. Låt oss säga att jag inte ens hann in på butik i Valbo, då en plågsam form av tamburförlamning i stalldörrn gav att jag inte rattade ut på Riksväg 56 i snöstorm förrän några minuter innan 22...
Hrrm... så kan det gå, när dam har roligt!


Men det är härligt att vara tillbaka i stallet!
Hoppet om en uppsats i hästväg och glada dagar på Ribban lever igen!

• Tack Lena Sjöström med hästar, för att en alltid känner sig välkommen ut, och liksom alltid lyckas lära sig något vare sig det är undervisning eller ej.
•  Tack pratkvarnar till kursdeltagare för att ni är som folk är mest, och hann uppdatera mig om vad som passerat under solen under det gångna året... och boka fikaträffar i stall.
• Tack snälla pappa, för att den eländige bilen alltid mirakulöst överlever och tar mig till stallet.
• Tack tålmodige The Roomie för att... det är OK att komma hem 4-5 timmar för sent, lortig... och helt utan utlovad matkasse. Kanske, kanske för att jag köpt bensin och hoppträning för pengarna istället. Och att det är OK.

Och imorgon är det tömkörning på tapeten igen.
Ambitiös privatgnuggning av varje ekipage på schemat, en annan hade flyt och fick en tid i dagsljus. Kudos!


* jag hade inte kontaktuppgifter till alla på bilderna och kunde inte få godkännande att lägga upp originalbilderna. Om någon känner igen sig och känner att det inte är OK med dessa bilder... eller att det är OK att jag lägger upp originalen - kontakta mig på marie.kbo@gmail.com !
Jag skickar gärna bilderna för godkännande. Men ingen gör fula miner, utan alla är presentabla.

Chat Couture - att sela ut en katt med stil

Mot djuraffärn! Kattan är för liten för att gå i sele!
Och gå i sele borde den, så den kan få vara i utomhuset och bli mentalt och fysiskt avrastad och lösgjord. Men katten Farmor är en liten tanig rackare, särskilt i jämförelse med mina tidigare katter - åt den bastanta Drottning Lumi fick jag ju leta bra länge efter sele och koppel som var till tillräckligt stora och stadiga (tack du anonyma Main Coon-ägare för tipset!). Här är alltså problemet det motsatta - mina gamla selar går antingen inte att ta in tillräckligt, eller så är de för grova och breda för att sitta bekvämt vid ex. skuldror och armbågar.

Selen nedan är den som sitter bäst hittills av de jag samlat på mig, men den är för kort över ryggen. Någon typ av kattungesele vill jag minnas, nästintill maximalt utspänd. En sådan där remsele med enbart ryggband vill jag personligen kunna dra åt ordentligt när vi ska ut på äventyr för att klättra i träd, jaga småfåglar eller humlor, springa kapp och korsa en och annan bilväg. Har haft en katt som blivit skrämd, fått upp en armbåge genom bröstbandet och kunnat backa ur selen och dragit som en avlöning i ren panik.
Och hörrni, JÄVLAR I HELVETE vad jag sprang efter katten den gången! Hög på adrenalin med hjärtat i halsgropen genom Sätra bostadsområde i hundrameterstempo. Allt gick bra, men det är inget jag rekommenderar som återkommande kvällsaktivitet.

Lapcat i kattungesele, sommaren 2011

Drar jag åt selen på bilden blir katten snudd på strypt om jag ska känna mig trygg med den (när bröstbandet spänns drar det i halsen), och katten ynkar långt innan dess över att den sitter obekvämt.

Och så kan vi ju inte ha det! Fru Farmor ska inte kasta sig på backen och hålla andan med öronen på ryggen, utan vilja jogga ett varv i parken och fräsa demonstrativt åt alla morgonrastade hundar.
Men den som söker skall finna - förhoppningsvis en duglig sele åt Madame.


För berörda parter:

Fjällhammer julen 2009
(18 månader gammal)

Så här såg det ut med det beryktade fanstyget jag fick tag på när jag sökte efter en Puppia. Det var precis innan Puppia hamnat i ropet, och det var som med spökena - alla pratar om dem, men ingen har sett dem. Så istället chansade jag och plockade med mig det som var närmast till hands... Med resultat enligt ovan. Måste varit tänkt som en tvångströja till en strävhårig iller eller något... definitivt inte till en större hankatt iallafall. På ett ungdomligt semilånghår blev det lätt andnöd och sadeltvång, samt att det pressades ut päls i puffar vid alla linningar. Stackarn såg ut som en blåsvart smällkaramell!
Det är inte bara det där... med att sela ut en katt med mastigt skägg.

Men det är också den enda fördelen hittills med att ha gått från sympatiska Kategori II-katter, till de hysteriska InYourFaceKatterna i Kategori III. Kategori III... och en halv, om dam ska vara sån.
Men jag börjar vänja mig vid Devons efter att ha delat bostad med två Devonägare, och de är faktiskt fantastiskt roliga! Min personliga preferens ligger dock fortfarande kvar, lutandes åt Skogisar.

Herr Ober, Eis bitte!

Ist das genug, Fräulein?

Bättre gå på is och ha det glatt,
än att gå i lera och sörja!
Första dagen som feberfri på snart nog två veckor. Eller så är det bara permafrostens återkomst som kyler ner allt i sin väg... inklusive min bil. Helt vit och sammetsluden. Det var ju vår igår?

Men jag är beredd på bakslag!
Snö, is och datumpark är mig egalt.

Och ska saker göras utomhus i innerstan till allmän åsyn, ska det också göras stilfullt och med charm. Särskilt när det kommer till lilleFord, som i sig är varken stilig eller charmfull. Åtminstone inte i jämförelse med grannens Mustang...

Så, om folk och fä ändå ställer sig att titta på när jag skottar och skrapar fram min bil, så kan jag lika gärna göra det med stil. Lika välmatchat som en medioker hobbyryttare i dressyr.
(undrar förresten hur deras isskrapor ser ut, och dessa matchar deras jackor...
...schabrak, lindor... kanske trosor... telefon och tandborste.  Nån som vet?)


För hörrni... tittar på, det gör folk.
Särskilt gärna när skrapandet i -25 grader överstiger 20 minuter i tid... eller när skottandet rör sig om x antal kubikmeter hugget ur en tvåmeters snövall. Eller för all del: utföres i kappa, kjol och klackar.
Eller... all of the above.

Har däremot aldrig varit med om att någon hjälpt till, eller ens hälsat.
Men titta går bra. Gärna på armlängds avstånd med en uttråkad, huttrande hund i ett snöre.
Och då är jag ändå tre äpplen hög och blond!
På just detta har den manipulativa blondinfaktorn alltså inte bitit... Att medvetet förställa sig som värnlös och ljushylt var inget 100%igt grepp för att underlätta vardagen. Även om det gav hyggligt utslag bland teknologer och inomhus, är jag tveksam till värdet av detta rollspel.
Eller så är Yours Truly helt enkelt bara ingen som någon klok människa vill närma sig när hon gestaltar sig med aggressiva endorfiner i blick, power-rött på läpparna och en snöskovel i näven... Inte ens som blondin i högklackat. Kanske lite för mycket fradga, lite för mycket butch...
Jag kanske skulle behållit det röda hårsvallet? Om inte annat för att inte riskera vite för falsk marknadsföring av temperament...

Förresten, map röda färger, bilar och matchning... så vore det fan inte så dumt med ett nagellack som matchar själva bilen. Tanken slog mig nr jag hovrade kring Essies Jag-u-are... att vafan, DET om något skulle vara falsk marknadsföring. Men ett stycke grönmetallic skulle väl inte vara så förbannat svårt att snyta ur röven av något designerkollektiv?

Eller så blir det som Henry Ford själv myntade:
"Any customer can have a car painted in any colour she wants so long as it is black."
Och då finns ju O.P.Is "Lady in Black", samt att jag verkligen VERKLIGEN behöver köra grannens Mustang. Vem vill göra nagellack för äldre Mondeo-serier ändå, menar jag...

"Men Marie, har du en SPADE med dig i bilen?!"
sade Stockholmarn jag hade med på akademisk roadtrip.
"Ja, bland annat..." muttrade jag surt tillbaka.

Jag är inte bara knöven, jag medicinerar också.

Efter 10 dagar av lätt feber och känsla av framtandsbortfall, hörselnedsättning och tja... inte så mycket smaksinne att tala om alls, åkte jag imorse lydigt upp på sjukan och presenterade min problematik.

Blev klämd på svullnaden runt näsroten (ajsomfanförihelve!), kikad i örat och hemskickad via apoteket efter några korta men utslagsgivande frågor. Tydligen har jag feber och någon slags galopperande bihåleinflammation som även satt sig på ena örat. Lite mer "sjuk" än "knöven" alltså.

Det var alltså därför det räckte med en kort stunds tömkörning för att få mig tam igår...
Nästa gång kommer det krävas flera hästar, hinderkånk, rakbana, grusgrop och motvind för att uppnå samma grad av hankanstrering. Ridfröken får ladda upp med ett ordentligt arbetsschema, så kommer jag på fyspass sedan.

Ridfröken, det är ingen mindre än Sjöström på Stall Tvea det.
En gång i tiden min första tränare i ponnyhoppning, för... eh... 20 år sedan?
Hon höll tömkörningskurs igår för ett tiotal glada individer av varierande slag.
Precis hur kul som helst, och något jag personligen känner för att förkovra mig inom. Varför enbart sitta PÅ hästen, när en lika gärna kan kuta bakom och bredvid?
Sen har jag någon slags idé om att det skulle vara hysteriskt roligt att kunna tömköra småponnys, sådana som dam inte gärna kan sitta upp på, men som vore kul att kunna motionera ordentligt. En kanske kan bli poppis som shettiskusk från marken om en lär sig bli flink med tömmen?

Har ett gäng bilder från gårdagen, och tänkte berätta lite om vad vi gjorde, hur det känns att vara det Kroniska Ridskolebarnet och aldrig fått stifta bekantskap med arbete på töm... och varför jag tycker att det verkar vara en förträfflig idé att sitta fast till fots i 16 meter snöre bakom en travhäst.

Men detta om detta en annan dag. (imorgon är en annan dag)
Idag har jag (uppenbarligen) en sjukdom att läka ut. Så nu tar jag och letar rätt på katt, temugg och en muggrulle för att febertoppa och snyta ut näsblod och trögflytande slem i kreativa färgsättningar.


Tills dess - INSPIRATION!



Det är Bo Jenå, det är hingsten Lingh... med otvunget tramp på enhandsfattning.
Sen är det Bo Jenå, Lingh, pisk och en blombukett. Fortfarande otvunget.
En annan som knappt har ordning på häst, töm och sina egna fötter...

=====================================
EDIT:
Eftersom det trilskas med klippen så bjuds det istället på en gammal goding.
Kanske mest med anspråk på gårdagens diskussion kring den kvicka handlern i Ponnyakuten*...
En studie i hur det funkar att springa med en häst. Se, lär, repetera om möjligt!
* se från ca. 21:35, kvickhet från ca. 25:10

Tassavtryck i innerstan

Hon är här nu... lilla Maou.

Eller snarare...
CH S*Tiddlywinks I Love My Lapcat
...som hon heter om söndagarna.

Alltså en utställningschampion.
En meriterad avelskatt.
En Devon Rex.
En farmor.
...och det senaste tillskottet till Kollektivet Linimentkompagniet.

Lapcat version 2011

För den som har huvet på skaft:
jepp - det är samma katta som sist.

Den muttrande Madame vi hade på sommarkollo när hemmakatteriet var fullt av ungdomar och bråkmakare till nyvärpta smårexar.
Är dam en farmor kanske dam kan få gråa hår och dålig mage av andra honors ungar som hänger i pälsen...

Så då anordnades rekreationsvistelse i innerstan för Förnäma Fru Näbbinos tills kattungarna var leveransklara och utflugna, och hon var snart nog trind och gemytlig igen.

Konceptet var så gott att ägaren var villig att sälja en individ som gjort sitt i aveln och inte riktigt funnit sin plats i ett månghövdat katteri. Särskilt inte på ålderns höst, när gåslever och långsamma promenader ligger närmare i preferens än att motvilligt fostra yngre generationer och äta gemensamma måltider.


Så nu bor Lilla Maou här permanent. Som citykatt, sällskapskatt och ensamkatt.
Idag som en behagfullt trind och fryntlig kastrat som sitter i fönstret och pratar med gårdens kråkor.

Personligen är jag lyckligt tillfreds med att inte ha skrivit under ett enda papper på katten.
Min älskade vän med marklyftarskägget har stått för all maktformalia, och jag kan lugnt nöja mig med att dra Lilla Maou i svansen och klia parabolöron sålänge jag bor kvar i Kompagniet. Fridens liljor!
Jag är fortfarande rätt less på att vara formell kattägare sen turerna med Den Långa Ludna Svansen...
Min stackars Fjällhammer, o salig kisse, tog mig på en komplett tur genom smådjursbyråkratin för några år sedan. Har inte riktigt hittat den tappade sugen än... Men vem vet om något år?

Tills dess leker jag med större djur.
Imorgon bjuder Ridfröken upp till dans och/eller tömkörning... skräckblandad förtjusning, ärligt uttryckt?

Kroppsvätskors viskositet och annat jämmerlag.

Tror framtänderna håller på ramlar ur...
Sprängvärk i hela käkbenet. Lock för öronen, täppt i näsan, svälld hals med...
...slemmigheter utövande HÖG friktion mot underlaget.
Rinnande ögon, glåmig hy... etc etc
Kan vara någon slags bihåleinflammation.
Eller ond, bråd död. Ny släng av lepra?

Och PMS. Samtidigt som ovan nämnda.
Tvärilsk, cynisk och gråtmild i samma andetag.

Yours Truly uppträder under influens av ovan nämnda,
ungefär lika charmerande som nedan gestaltat:



Bör inte, och tänker inte heller, träffa en levande själ under rådande status.
Vågar inte hämta ut mina linser från optikern, i pur rädsla att antingen nysa på eller verbalt råka avhyvla den arma stackarn...
Tänker istället begråta alltings jävlighet på min kammare. Kanske riva konfetti av någon gammal tenta... eller rulla in mig i duntäcket och försöka hosta upp kråkor. Dränka minitamponger i Minttu och trycka upp i snoken för att rensa i smegman..? Om vi ändå uppehåller oss i könsoperativa stämningar, menar jag.

"Styrkekramar!", "Kramar-hårt-och-länge!" och annat fullvärdigt klichétrams går fetbort.
Farsoten verkar ju smitta å det elakaste, och benämnas medelst akronymer!
(Såvida det inte är irriterade visdomständer, och inte alls säsongsflunsan..?)

Möjlig lösning:
Alla jag känner håller sig ur vägen tills febern lättat, men skickar några svulstiga blomsterfång på dörren.
Mind your Valentines Day... mitt ego, samt handelsidkarnas kittling av BNP.
(Totalt riskfritt. Staketgatan/Ruddamsgatan/Kaplansgatan är dessutom alltid plogat = säker leverans, säkra creds. Alla glada, ingen smittad, ingen postmenstruell Lit de parade...)

Bonuspoäng för paket relaterade till...
1. Pinot Noir - 2. Criollo - 3. Arabica - 4. Nezeril


Annars syns vi tidigast till helgen.
Då är jag god, mild och smittfri!
Well... smittfri åtminstone. Särskilt om det verkligen handlar om visdomständer.

Fredagkväll ger dubstep

Sexbrodd på båda bak, och snarare präglad på Dubbdäck Doom Occulta (Sportlovsreferens) än hypad slowmo'dans. Även om det nog andas lite fredagkväll iklädd tighta leggings med fräcka slagord, frimodig håruppsättning i bandana och en synnerligen rejvig reflexväst från Craft.

Det är lite så man undrar... vad som kom först. Rörande reflexer och dansanta subkulturer, till exempel. Min resa bland currygother skapade kontaker med fler inköpta (och slaktade) reflexvästar än någon idrottsförening lyckats med. Reflextyg var hårdvaluta, men snordyrt; att sprätta loss reflexbanden från billiga västar var ett ekonomiskt försvarbart vis att blinga sin korsett eller tvångströja.

Lycratights i glada färger... kombinationen av höjdhopparhotpants och benvärmare... på räjvklubb, eller en friidrottsarena nära dig? I högstadiet hade JC sina modeller klädda i overknees, tunika och... Graninge Shoot-stövlar. Vi ryttare hissnade litet.
Men bara lite... vi är ganska vidsynta av oss.


Det där är väl lite som med  Halford och läderbögarna.
Metalscenen och gaykretsen var snart nog ekiperade enligt samstämmig devis. Och där, någonstans i mitten befann sig en tämligen charmfull Rob Halford. Iförd läderkeps. Out Loud & Proud, liksom stating the obvious.

Men väl - mitt fredagsmotiv till dubb-stepp är långt från att dansa i neon.
Snarare drar det ihop sig mot kurs i tömkörning. Fantastiskt kul!
Däremot manar det till byggande av viss kondition och rapphet i tassarna. Att sitta fast bakom en jättehäst (läs: halvblod), eller i värsta fall en startande travhäst, i bara tömmarna och utan vagn. Det kan kräva en del av markkuskens fysik... Kvickhet anbefalles!
Berlin there, done that... snavat slarvigt i tömmen vart på väg ner på knä bakom en liten springa fort-häst. Yours Truly hade ett svävmoment på flera sekunder för att reda ut fadäsen i språnget, så att säga. Och garanterad maxpuls. Kursplats mottages med glädje!

Inflikas bör dock att NEJ, det hjälper inte att spänna för en mindre häst i töm - ty ju mindre pålle, desto högre koncentration av åsna! Har dam ett litet charmigt ponnyskrälle, med vilken en mäktar med att hålla jämna steg i trav... så är det av ett skäl. Du måste sannolikt vara flink nog att springa runt din lille ponnybagge för att mota tillbaks den med pisken de otaliga gånger den tycks komma liksom... ur spår*.
Jag har sett sånt hända... och skrattat... beklagat... och knappast gjort det bättre själv.
Jag citerar Wikipedia: "Ponnyer kan ofta ha en lite busig karaktär."
(och wikipedia har, som bekant, aldrig fel. därmed bastu!)

Hur som hafvre, kondition och smidig lekamen är en dygd i dylika sammanhang.
(att säga att man önskar vara lätt om foten, blev ett väl öppenhjärtligt uttryck dagen efter ett statement kring att Ryttarn gör det på rygg... men det är i bägge fallen sannig. på allvarligt alltså. )
Det bespar en stora delar förnedring, samt att en får ju föregå med gott exempel så att kusen begriper att den ska sätta fint flås och spänstig bakdel!


* Det är, på det mer olustiga planet, en diskussion om att små hästar tyvärr kan vara sparsamt skolade jämfört med stora hästar. Men det är en annan debatt.

"Den lilla, lilla hästen... 1.57 hög" ...sade major Gernandt

Världscupfinal med bytta hästar, Aachen 1986.
Anders Gernandt vid mikrofonen.
Nick Skelton på Pierre Durands travarättling Jappeloup de Luze.
M' Durand må ha förtröstan, men Mr Skeltons ritt får mig att jubla mer än någonsin åt den lille travarhästen!
Kolla bara satsningen över sista oxern på sista linjen... fem spänn på att Skelton blundar.



Titta bara på flexion och sträckning i ländryggen på kusen när den obekymrat vinklar ut i bak.
...och vinklar in igen och skuttar vidare i sin markbundna galopp.
Som en liten jäkla KATT hoppar den fram... 157 hög över manken.

Murphy, 153* cm lång tänker:
En sån därn ska jag ha!

Men alltså... jag har ju haft en märr på just 157 i mkh, och inte var det någon patentlösning?
Jag såg ju lika liten ut på en sån som på Brunte de Luxe på 165.
Har väl fått frågan om det var för en suspekt korsning som gav de där märkliga proportionerna av folk som gissat att jättehästen som gjort sin ryttare till smurf måste vara minst 170 hög.
Svaret är dessvärre; en kortbent hybrid mellan angloarab och welshponny... Lilla Zoraya.

Zoraya (f. 1979)
Marabou * - Kålltorps Primus RW8
u. Colly

En fullblodskorsning kanske inte var grejen, även om den är liten och kortbent?
Men Jappeloup var ju travstammad! Kanske travhäst kan vara lösningen... och kallbloden är ju minst.

Rönningsholms Fax, från Stall Tvea
(Foto: E-L Öjerteg)

Men näe... på en sådan grovsing ser jag om möjligt ÄNNU mindre ut. Trots att det faktiskt är en ganska liten behändig häst. Alltså inte den förädlande korsning på shirehäst som det ser ut att vara här.

Men min gamla hopptränare Lena Sjöström har en ännu mindre kallblodstravare i stallet på Tvea i form av en väldigt sympatisk D-ponny - Lannem Marius. Kanske borde ta mössan artigt i hand och fråga om dam får klappa på den lilla hästen istället, tacksåmycket. Kanske når nedanför sadelkåporna med mer än sporren iallafall..?

Eller så släpper jag all prestige. Och bara erkänner att jag är så jäkla osnutet tillväxt att D-ponny känns övermäktigt. Att jag vill ha en liten ponny som dam både kommer upp på, och har chans att sitta kvar på.
Någon som dam kan borsta över ryggen, samt sadla utan pall. En C-ponny!

VÄNSTER: Nytorps Jum-Jum, Ewa-Lill Öjertegs fjordhäst (foto: E-L Öjerteg)
HÖGER: Blondie, min tävlingsponny från Högbo Ridklubb

Ja, vi närmar oss sanningen.
Men med i beaktningen ska tas att hästen till vänster i bilden ovan får mig att se liten ut pga sitt hrrm... något högre hull. Dressyrtävlan var ett led i ett omfattande viktminskningsprogram - det tog tid, men jisses så fin de fick den hästen till slut! Märren till höger i bild är istället aningen tunn och omusklad - och får mig kanske därför att se lagom stor ut? Hon bar upp ryttaren väldigt väl under arbete, och smurfifierade mig en storlek till jämför med bilden.


Men alltså...
Tunna och otränade individer kan ju inte vara måttstock när dam ska skaffa häst och sitta upp!
Så C-ponny kanske är väl optimistiskt även det? En ska ju inte vara obekväm med sin springare.
Kanske är det inte hela världen att genomgå en regress... Swoosch - 20 år tillbaka i tiden med B-ponny?

Linus (f. 1985)
Dulex - Peffi
Mankhöjd: 128 cm

Well... ponnyn på bilden ovan är alltså inte ens maxad B-ponny, om än grov i stöpningen och viktbärande.
Det kan vi leva med. Det absurda i kakafonin är att Yours Truly själv har samma längd/vikt-ratio i skrivande stund som på bilden ovan. Bilden ovan tagen 1995... just saying. Även om vikten omfördelats från 13-åringens pubertetshull till 30-åringens timglasform.
Notera förresten gärna att kavajen på bilden är för lång, inte bara för att jag är väldigt kort... utan för att det är en stl 40 dam, insydd till en 34/36 i midjan, för att jag skulle kunna få plats med eftergift framåt i sprången utan att spräcka ryggsömmarna. Jag var ruggigt bredaxlad redan då...
Idag är jag lycklig ägare av en stretchkavaj. Ridsport + Funktionsplagg = LYCKA


Så, hu'faan blirenulå... om Yours Truly vill komma tillbaka i sadeln den dagen stövlarna är 100% dammfria?

• Söka umgänge med ett standardiserat (jätte-)halvblod och betrakta min skallbensfraktur som seger i Rysk Roulette - I just simply can't die another day... anymore... or ever!

• Fråga efter en trevlig ponny, och meritera sig med att fortfarande få visa leggimitation för folköl. ...samt mötas av den förvånade blicken att jag är gammal nog att ens kunna visa upp ett körkort.

•  Önska plats på ridskola, och se utmaningen i att mumla mitt mantra om att "Dam lär sig saker på nya hästar. Även de som travar mig ur sadeln, 180 höga. Dam lär sig saker på nya hästar... etc etc"

• Sticka tröja från islandsfåret och börja rida i tölt.
  Storleksproblemet, ett framtida non-issue..?

• ...eller kanske en liten Shetländare att tömköra under munter sång? Åtminstone tills den knipsluge lille faen kniper tömmen och drar järnet och fäller en vid knäna som ett vårtsvin. Pumbaa: "Bowla med gamar - strike varenda gång!"

Alltså... det här med hästar, är ingen barnlek.
Även vi fullvuxna kvinniskor rider ponny, och har för längesen slagit sönder vår sista spargris i jakt på veterinärbuffert, advokatarvoden eller slantar att lösa ut dragbilen från auktoriserad märkesverkstad.

Om stövlars dagsform:
Det kan meddelas att det dagen till ära ÄNTLIGEN är dags att torka av överskottsfettet och lägga på skokräm. Det tog en vecka av "Stryk med tunnt lager fett, låt torka över natten. Upprepa vid behov." De kanske var riktigt, riktigt torra ändå... Jag får skämmas över detta på min kammare!

...men vilken dag som helst är jag officellt sökande efter medryttarhäst eller annat umgänge med hästar, hästfolk och folk som har förstånd att fika emellanåt.


* Jag är 156 cm lång i passet - fick behålla skorna på.  (reds. anm)